Foto: Pierre Boulez Saal © Volker Kreidler

Fulländad Schubert i modern amfiteater

Pierre Boulez Saal, Berlin, 27 mars 2019
Johann Sebastian Bach: Das wohltemperierte Klavier, bok I.
Piano: Sir András Schiff

Pierre Boulez Saal, Berlin, 28 mars 2019
Johannes Brahms: Sonat för violin och piano, G-dur, op. 78
Franz Schubert: Fantasi i C-dur för violin och piano, D 934
Béla Bartók: Sonat för violin och piano nr 1, Sz 75
Violin: Vilde Frang
Piano: Michail Lifits


För två år sedan, i april 2017, invigdes konsertarenan Pierre Boulez Saal med en konsert ledd av dess upphovsman, Daniel Barenboim, med dennes West-Eastern Divan Orchestra. Tillsammans med sin vän författaren och litteraturkritikern Edward Said (1935–2003) grundade Barenboim orkestern 1999, och byggnaden hyser även institutionen Barenboim-Said Akademie (2016). Pierre Boulez Saal – uppkallad efter den franske tonsättaren och dirigenten som avled samma år (2016) – ritades av arkitekten Frank Gehry och är inrymd i Staatsoper Unter den Lindens tidigare kulissdepå bakom operahuset – ett stenkast från det nu återuppförda Berliner Schloß (Humboldt-Forum). Byggnaden uppfördes ursprungligen 1952–1955 (själva operahuset förstördes vid två tillfällen i bombangrepp under andra världskriget och reste sig långsamt ur krigsaskan). Arkitekten, Richard Paulick, var även bland annat inblandad i konstruktionen av Stalinallee (numera Karl-Marx-Allee), ett av den östtyska regimens stora prestigeprojekt i huvudstaden.

Den ovala konsertsalen, en modern amfiteater, är sagolik, med en utmärkt akustik och en välbedömd storlek som inbjuder till närhet. Både akustik och intimitet kom till sin rätt under två konsertkvällar i slutet av mars: Sir András Schiff framförde första delen av Johann Sebastian Bachs Das wohltemperierte Klavier till stor acklamation. Dagen därpå gjorde den norska violinisten Vilde Frang och den tysk-uzbekiske pianisten Michail Lifits ett minst lika bejublat framträdande i ett kammarmusikaliskt program med musik av Brahms, Schubert och Bartók. Till båda konserterna placerades stolar även på scenen, nära den centralt placerade Steinwayflygeln (överst i salens första nivå sitter publiken även på höga barstolar).

Utöver sin status som världspianist och dirigent är Sir András Schiff sedan 2018 även professor vid Barenboim-Said-akademin. Han har framfört Das wohltemperierte Klavier ett flertal gånger tidigare, och är väldigt nära Bachs musik. Han briljerar tekniskt, med en sorts ekvivalens mellan vänster och höger hand och en klarhet i båda; han är själv ”vältempererad” och får ingen av tonarterna att verka mer ansträngande än någon annan. Verket brukar beskrivas som bestående av två delar. Den första samlingen av 24 preludier och fugor färdigställdes 1722, den andra 22 år senare. Ursprunget till den första ”boken” ligger i den övningsbok (Clavierbüchlein) som Bach gav sin äldste son, Wilhelm Friedemann.

Förhållandet mellan preludium (förspel) och fuga (flykt) hamnar här i fokus. Verket inleds med det berömda preludiet i C-dur, som Schiff spelar i ett passande tempo. Framförandet präglas överlag av en påfallande tydlig artikulering (exempelvis i de längre fraserna i D-dur-preludiet, där Bach liksom så ofta glider över i moll, på samma sätt som flera av partierna i moll omvänt slutar i dur). Schiff spelar Bach utan pedaler och sitter mestadels bredbent i inledningen (även om han ibland markerar vissa taktslag med pedal). Han får pianot att sjunga och lyfter fram instrumentets klangregister från bas till diskant. Flygeln blir här verkligen ett exempel på just ett klaverinstrument. Utan sustainpedalen (en modern uppfinning i relation till Bach och hans tid) dör de avslutande ackorden ut mer eller mindre direkt. Schiff gör dock ett undantag från pedalavhållsamheten: i a-moll-fugan finns en pedalton mot slutet, vilket avslöjar att den rimligen skrevs för orgel. Schiff löser detta genom att använda mittenpedalen, men så lite som möjligt. Han har musiken i sig: han blundar mestadels, och den intima inramningen gör det möjligt för publiken att följa med i musiken även genom hans fokuserade ansiktsuttryck.

Detsamma gäller för konserten med violinisten Vilde Frang och pianisten Michail Lifits kvällen därpå. Vissa superlativer bör nog förvisso användas med varsamhet, men här finns ingen anledning att hålla tillbaka. Det kan lika väl sägas direkt: detta var en exceptionellt högkvalitativ kammarmusikkonsert. De två oerhört begåvade unga musikerna skapade en närmast elektrisk spänning i en miljö som var som gjord för musiken. Programmet inleddes med Brahms sonat för violin och piano i G-dur (sin vana trogen ratade Brahms ett antal tidigare kompositioner för dessa två instrument innan han skrev detta verk 1878–1879). Direkt etablerades ett väldigt fint samspel i en konversation mellan de två instrumentalisterna och en fin balans (där pianot förvisso tenderade att dominera något inledningsvis).

Frang är i fokus genom sin personliga uttrycksfullhet. I likhet med Schiff blundar hon ofta och spelar med en yvig gestik. I romantikens klangvärld är det dock inte tal om någon pedalåterhållsamhet: här används pianots pedaler friskt, inte minst i mittensatsen. Även utan lock låter Steinwayflygeln ibland förvånansvärt dov. Nyanserna är dock vackert framtagna, och båda musikerna drar ibland i fraseringen på ett sätt som passar den romantiska musiken. Så till Schuberts fantasi i C-dur för violin och piano, och ett kronologiskt hopp bakåt i tiden. Detta strålande stycke komponerades 1827, året innan den unge kompositören avled, och består av sju delar. Det beskrevs efter konserten av pianisten Lifits som ”ett av de svåraste styckena att spela för violin och piano”. Båda musikerna är här tekniskt bländande i (bland annat) andra delen (allegretto). Violinisten Frang är i sitt esse här och är eldigt expressiv: det rör sig verkligen om två solister i symbios. Lifits är att hålla utkik efter i sitt nyligen inledda pågående Schubert-inspelningsprojekt med alla kompositörens pianoverk. Många passager med utbyte av svarsfraser mellan de två instrumenten är tekniskt mycket avancerade och samtidigt oerhört vackra. Tempomässigt tror man ibland inte att det kan gå fortare, men det kan det visst (exempelvis i det avslutandet prestot). Det kan vara svårt att försöka vara objektiv gällande Schubert generellt sett, men här blir det nästan omöjligt: framförandet är personligt och så gott som fulländat. Fantasin är fantastisk. Rysningarna sitter i långt efteråt.

Efter paus har flygeln och violinistens notställ vänts åt andra hållet för att demokratiskt ge publiken på båda sidorna av den ovala scenen möjlighet att ta del av de två musikerna från olika perspektiv, även audiellt. I den intima inramningen sitter publiken på första radens stolar på sin höjd en meter ifrån musikerna. Frang inleder Bartóks senromantiska om än för sin tid mycket moderna första sonat för violin och piano, komponerad 1921, med samma lyriska intensitet som i Schubert-fantasin. Återigen skapar musikerna en fin dialog, även om det här rör sig mer om två solister som turas om att driva de ofta folkmusikinfluerade motiven. Frangs blick riktas tidvis direkt mot Lifits i första satsen, i kombination med dramatiska stråkgester. I andra satsen, som inleds med tunga pianoackord à la Debussy, har pianisten att hantera åtskilliga handkorsande arpeggiopartier, vilket Lifits gör med den äran, samtidigt som han i likhet med Schiff kvällen innan framhäver både bas- och diskantklanger. I tredje satsen briljerar båda musikerna återigen i tekniskt hänseende; musiken är kittlande och närmast elektrisk. Applådåskan är ett nummer större än konsertsalen, och i ett efterlängtat extranummer avslutar Frang och Lifits med det förtjusande romantiska stycket Estrellita av den mexikanske kompositören Manuel Ponce.

Sir András Schiff återvänder till Pierre Boulez Saal för den andra boken av Bachs Das wohltemperierte Klavier nästa säsong, vilket på rak arm varmt kan rekommenderas. Även om den klassiska repertoaren dominerar, präglas konsertsalens breda programverksamhet överlag av Barenboims och Saids ”väst-öst”-tema. Ett uppenbart övergripande kriterium är konsertprogrammens kvalitet, och det är svårt att tänka sig en mycket högre sådan än den som såväl Schiff som Frang och Lifits gav prov på dessa två kvällar i mars.

Frederick Whitling