Franco Faccios bortglömda Hamletopera

Franco Faccio: Amleto
Wiener Symphoniker
Dirigent: Paolo Carignani
Medverkande: Pavel Cernoch, Claudio Sgura, Iulia Maria Dan, Dshamilja Kaiser
C Major 740608 [2 DVD]
5 out of 6 stars

I Genua 1865 är det premiär på operan Amleto, en italiensk operaversion av världens mest kända skådespel: Shakespeares Hamlet. Franco Faccio, heter den tjugofemårige kompositören och den blir en stor succé även om vissa knorrar över det modernistiskt utländska, läs wagnerska inflytandet i musiken. Faccio är numera mest känd som dirigent och en av Verdis vänner och viktigaste medarbetare. På La Scala leder Faccio bland annat urpremiären av Verdis Otello och även den italienska premiären av Aida och har även betydande internationell dirigentkarriär innan han dör 1891, troligen i syfilis. Med hans Amleto går det sämre. Efter ett andra otursförföljt uppförande på La Scala 1871 kommer Faccios Hamletopera att falla i glömska. Inte förrän på 2000-talet börja återuppväckandet av Amleto och då i USA.  2016 får operan sitt första storskaliga uppförande på vattenscenen vid festspelen i Bregenz, varifrån denna DVD-upptagning är hämtad.

Faccios Amleto kommer tre år före Ambroise Thomas mer kända franska Hamletopera och mellan uruppförande av Verdis Ödets makt och Don Carlos. Omvandlingen till operalibretto av Shakespeares pjäs gjordes av ingen mindre Arrigo Boito, som ju senare kommer att stå som upphovsman till ett par av operalitteraturens mest berömda operatexter, även de Shakespearebearbetningar: Verdis Otello och Falstaff. Boito var nära vän till Faccio och ingick i den milanesiska kulturradikala rörelsen ”Scapigliatura” (eg. de rufsiga i håret, tygellösa, slarviga) som hade sina förebilder i en nordlig romantik och proklamerade ett modernistiskt inflytande i den italienska kulturtraditionen. Med tanke på den texttrohet som kännetecknar Boitos Shakespearelibretton till Verdi förvånar man sig över den relativa frihet som Boito tar sig i Faccios opera.  Här är Hamlets mor, för att ta ett exempel, drottning Gertrud fullt medveten om mordet på sin man den gamle kungen och Faccio ger henne en storslagen samvetskvalsaria, för övrigt magnifikt framförd av mezzon Dshamilja Kaiser.

Man skulle kunna tänka sig att det vimlar av dolda Verdicitat i Amleto. Visst hör man här och var vändningar som påminner om Traviata eller Rigoletto, men för det mesta förhåller sig Faccio förvånansvärt självständig till den gigantiska förebilden, inte heller hör man mycket av det Wagnerinflytande som han delvis blev beskylld för. Snarare är det ett fascinerande verk som stilmässigt står mitt emellan Verdi och den fullblodsverism som vi känner från Puccini och veristerna trettio år fram i tiden. Växling mellan arior och duetter och mer dramatiska partier kan ibland kännas något förvirrat men det finns flera riktiga hits som förtjänar att uppmärksammas och nynnas. En suggestiv begravningsmarsch hyllades som ett av de bästa styckena i musiken. Likaså kan man stämma i in i entusiasmen för duetten mellan Hamlet och Ofelia som är betydligt eldigare än motsvarande scen hos Shakespeare. Flera dramatiska recitativ öppnar upp för härliga sångnummer som det svänger om och borde kunna slå även idag.

Sångarna är väl rustade för de dramatiska och intensiva känsloutbrotten, med röster av full kraft – inte alltid konventionellt välklingande men desto mer intensitet och genomslagskraft. Regissören Oliver Tambosi har skapat en dynamisk och intensiv föreställning och ger sångarna stort utrymme för psykologiskt utspel. Pavel Cernoch är en Hamlet pendlade mellan vansinne och mefistofelisk karisma, med en vokal och fysisk utstrålning som en Jonas Kaufmann. Claudio Sguras varma generösa baryton ger tyngd åt kung Claudius, Iulia Maria Dan är en ovanligt kraftfull och övertygande Ofelia och är strålande i vansinnesscenen. Scenografin av Frank Philipp Schlössmann, där rött och svart dominerar, tar i sin scenografi vara på den breda vattenscenen i Bregenz. Tyvärr blir det otydligt och svårbegripligt på DVD, vilket också negativt påverkar Wienersymfonikernas orkesterspel under säker ledning av Paolo Carignani

Erik Graune