Massenets Don Quijote i fluffig barockinramning

Folkoperan, Stockholm, 5 oktober 2018
Jules Massenet: Don Quichotte

Foto: Katija Dragojevic som Dulcinea © Markus Gårder


Den franske tonsättaren Jules Massenets (1842-1912) comédie-heroïque Don Quijote (Don Quichotte) hade stor framgång när den ryske basen Fjodor Sjaljapin axlade titelrollen på Monte Carlo-operan 1910. Det verkliga genombrottet för operan kom när den berömde basen senare framträdde i rollen på Metropolitan 1926 och Opéra-Comique i Paris 1934. Med åren har åtskilliga sångare i basbarytonfacket införlivat den karaktärsmässigt tacksamma rollen i sin repertoar och numera kan väl Massenets opera med nöd och näppe sägas ingå i den stående repertoaren.

I Sverige har Don Quijote bara framförts på Statens scenskola i Göteborg 1972 och i en uppsättning av Stockholms Musikdramatiska Ensemble på Göta Lejon 1983 med en ung Ann-Sofie von Otter som Dulcinea.

Librettot bygger på en pjäs av Jacques Le Lorrain, som i sin tur fritt använder sig av Miguel de Cervantes klassiska pikareskroman från tidigt 1600-tal om den på riddarromaner förläste fattige lantjunkaren och hans kärlek till den vackra Dulcinea. (I romanen är hon ingalunda någon skönhet, något den alltid lika godtrogne Quijote bortförklarar med ”trolldom”).

Folkoperans uppsättning, där den operettliknande inledningsscenen utnyttjar den spanska koloritens slitna schabloner, är lekfull och ambitiös. Den fagra Dulcinea, i Quijotes ögon en hög dam, men i själva verket en kvinna med en mer pragmatisk syn på kärlek, gör i Katja Dragojevics gestalt storstilad entré i rosa fodral. Hon är en gammal mans idealiserade drömsyn och sjunger rollen mer prydligt än temperamentsfullt.

Dulcinea lovar Don Quijote, den på grund av ett snabbt inhopp och med ett massivt sufflösunderstöd vokalt och sceniskt auktoritative Johan Schinkler, sin kärlek om denne kan återbörda ett från henne stulet halssmycke. När hon väl får det skrattar hon i allas åsyn ut honom, trots att hon egentligen menar väl, men är oförmögen att svara upp mot den ”sublime narrens” högt ställda förväntningar.

Dekoren liknar en blandning av barnteater och scenkulisser från Drottningholm. Fluffiga barockmoln understryker det drömska i handlingen och Torkel Blomkvists subtila ljusspel återskapar både dygnets skiftningar och återger hotfullheten i nattens självlysande mänskliga väderkvarnar. Här grenslas heller ingen häst med namnet Rossinante och tillhörande åsna, men väl ett par pinnhästar som förstärker det löjeväckande i det omaka paret Don Quijotes och Panchas eskapader.

Under det trappformade gallergolvet förmedlar den trots allt reducerade orkestern under ledning av Henrik Schaefers Massenets rika orkesterkolorit. Och de lyckas bitvis riktigt bra med. Dess placering är Folkoperans eviga problem då den gamla biosalongen saknar orkesterdike.

Musiken är en palett av olika stilar. Don Quijotes serenad under den sköna Dulcineas fönster går som ledmotiv, eller musikalisk minnesbild, operan igenom, och Panchas vresiga ”antifeministaria” à la Figaro kunde vara hämtad ur en gammal buffa.

Men uppsättningen lider också av vad som numera alltmer framstår som en regimässig dogm; att vara ”könsöverskridande”. I banditnästet i öknen häckar läderbögar och transor, men också lesbiska koketter i manskläder som sätter den fagra Dulcineas heteronormativitet på prov. I programhäftet säger regissören Carl Johan Karlson att han omvärderat sitt tidigare avståndstagande gentemot ”äldre straighta mäns äventyrliga upptåg”, så de stackars cis-männen får väl ändå vara tacksamma för att de tagits till nåder och inte gillrats i någon hbtq-fälla.

Först i den femte akten, som är något av en epilog, bryter allvaret igenom när Marcus Jupithers Pancha ger sin döende herre en vokalt storstilad och gripande kärleksförklaring. Det är operans känslomässiga tyngdpunkt där man till slut kommer karaktärerna nära och här visar både Jupither och Schinkler prov på stor scenkonst.

Henry Larsson

Jules Messenet: Don Quichotte (Nyproduktion)
Folkoperan, Stockholm, 5 oktober 2018 (Premiär 20 september 2018)
Spelas t.o.m. 30 november 2018
Regi: Carl Johan Karlson
Scenografi och kostym: Magdalena Åberg
Dirigent: Henrik Schaefer
Orkester Don Quijote
Don Quichotte: Johan Schinkler
Sancho Panza: Marcus Jupiter
Dulcinea: Katija Dragojevic
Juan: Markus Petterson
Rodrigues: Joaquín Munos
Pedro: Heide Färdig
Garcia: Julia Andersson