Föga skrämmande skräckopera

Folkoperan, Stockholm, 16 februari 2019
Claude Debussy/Annelies Van Parys: Usher

Foto © Mats Bäcker

Folkoperans Usher – en kammaropera i tre akter med musik av den belgiska tonsättaren Annelies Van Parys bygger på ett cirka tjugo minuter långt operafragment av Claude Debussy. Uppsättningen, som är ett samarbete med bland annat Staatsoper Unter den Linden i Berlin fick sin urpremiär i den tyska huvudstaden den 12 oktober förra året.

I Folkoperans reklam beskrivs verket som en skräckopera baserad på en novell av Edgar Allan Poe. Det är givetvis berättelsen Huset Ushers undergång från 1839 som avses.

Genren “skräckopera” har under lång tid inte haft någon framträdande plats på operahusens repertoar, men har kanske fått ett uppsving med Kungliga Operans publiksuccé Dracula häromåret och Läckö slottsoperas uppsättning av Heinrich Marschners Vampyren? Det är hur som helst lätt att föreställa sig genrens potential att locka till sig både en van och ovan operapublik.

Tyvärr är det dock inte mycket till skräck man bjuds på i Folkoperans uppsättning. Istället serveras vi en 90-minuter lång enaktsopera som i bästa fall kan beskrivas som ett musikaliskt intressant kammarspel med ett kraftlöst libretto.

Den franske tonsättaren Claude Debussy fullbordade bara en enda opera: den över hela världen älskade och relativt ofta spelade Pelléas och Mélisande, som hade sin urpremiär i Paris 1902. Men Debussy, som i likhet med många andra beundrade Richard Wagners operor, drömde om att skriva mer för scenen och umgicks under en tid även med planer på att göra en opera på Shakespeares pjäs As You Like It. Till och med historien om Tristan och Isolde lär ha förespeglat honom som en möjlighet. Längst i sina försök att fullborda ytterligare en opera kom Debussy just med La chute de la maison Usher (Huset Ushers undergång), som han arbetade på från 1908 till 1917. Av detta blev det alltså cirka tjugo minuters musik.

Roderick Usher (Ola Eliasson) bor på sitt familjegods med tvillingsystern Madeline (Alexandra Büchel) som lider hon av en gåtfull sjukdom och behandlas av familjens läkare (Rickard Söderberg). För att få lite sällskap sänder Roderick efter sin vän (Olle Persson) som anländer till godset där rädslan och paranoian verkar ha bosatt sig för gott.

Regissören Phillippe Quesne, som också svarar för scenografin, har skapat en scenbild som helt går i vitt – och i stället för ett ödsligt 1800-talsslott befinner vi oss i en lägenhet av modernt snitt med trista kala väggar. Några teveapparater på golven kommenterar handlingen med filmade inslag från en surrealistisk skogspromenad och ett brinnande hus. Det är antagligen meningen att man då och då skall kasta ett öga på de där filmade episoderna, men i brist på ett engagerande drama är det lätt att fasta med blicken på skärmarna.  

Föreställningens största problem är annars den själlösa texten som aldrig förmår lyfta sig över det banala. Att man saknar Poes omisskännliga språkdräkt må vara hänt. Det är ju trots allt inte han som skrivit librettot, men i en text med en sådan tunn handling krävs det ett poetiskt handlag för att åskådaren skall bry sig om vad som sägs eller sjungs.

Ola Eliasson och Olle Persson är två fina barytonsångare som var och en på sitt håll gjort lysande rollporträtt med små medel och stor inlevelseförmåga. Men trots goda ansatser famlar de båda två efter karaktärerna Roderick och Vännen utan att komma dem under skinnet. De sjunger bra, men det räcker inte för att göra människor av dessa båda ogripbara figurer.

Den tacksammaste rollen borde rimligen vara läkaren, som med rädslan för det okända som vapen, är den som dominerar spelet. Men det går inte att komma ifrån att Rickard Söderbergs person står i vägen för hans egen gestaltning. Jag tror inte ett dugg på honom som den demoniske läkaren. Det är en missräkning för i sina bästa stunder har hans karaktärstenor en vacker klang och han klarar onekligen den höga höjd som rollen kräver.

Alexandra Büchel som gör Rodericks tvillingsyster Madeline är den enda som verkligen förmår levandegöra sin rollfigur och hon håller närvaron intakt föreställningen igenom. Till och med som förmodat död tror man på hennes gestaltning. En begåvad artist med en fin röst även om hennes sopran inte känns helt fri på höjden.

Marit Strindlund dirigerar förtjänstfullt de fjorton instrumentalister som tillsammans bildar KammarensembleN och musiken som ju till största delen är komponerad av Van Parys är kvällens behållning med sina intressanta klanger och ovanliga rytmer. I inledningen till operan anar man möjligen att det är Debussys hand som står för komponerandet, men ganska snart känns det som ett betydligt modernare tonspråk som rör sig i ett för mig okänt musikaliskt landskap.

I programbladet berättas om att Debussy aldrig riktigt lyckades hitta dramaturgin i sina försök att skapa en thriller av Poes novell och att det antagligen var därför som han efter tio år gav upp försöket att färdigställa operan. På 1970-talet gjorde den framgångsrike amerikanske dramatikern Neil Simon en tämligen meningslös dramatisering av några av Anton Tjechovs utsökta noveller. Det blev förvisso en pjäs, men som många klarsynta observatörer kunde konstatera: om världens bästa dramatiker – Tjechov – hade tyckt att hans uppslag varit ämnen för pjäser så hade han förmodligen själv valt att göra dem till det.

Vad lär vi oss av detta? Att ett mästerligt material redan är mästerligt och därför bara kan försämras? Det gäller att välja material där det finns ett utrymme för förhöjning eller förbättring. Det insåg både Puccini och hans librettist som gjorde Sardous habila pjäs La Tosca till ett dramatiskt mästerverk.

Librettot är förvisso svagt, men även översättningen skapar problem för sångarna. När betoningen skall ligga på första eller andra stavelsen sjunger de med densamma på den sista och ofrivilligt skapas ett flertal nya ord, som det obegripliga substantivet andrum. Varför accepterar man på svenska teatrar och operahus detta irriterande fenomen? En gång i tiden satte textförfattare och översättare en ära i att metern skulle stämma och betoningarna och vokalerna ligga rätt i munnen på sångarna. I brist på översättare med liknande ambitioner är det kanske dags att frångå konceptet med att alla uppsättningar på Folkoperan skall sjungas på svenska?

Om jag inte applåderar själva föreställningen så applåderar jag likväl initiativet och beslutet att återigen sätta upp en kammaropera. Till Folkoperans förre konstnärlige ledare Mira Bartovs förtjänster kan läggas att det under hennes chefstid gjordes ett antal minnesvärda uppsättningar av i Sverige sällan spelade operor, som Gian-Carlo Menottis Konsuln och Kurt Weills Silversjön. Måhända inga av operavärldens största kassasuccéer, men operor som med fördel kan göras av en något mindre ensemble och dito orkester och följaktligen ypperligt passande för den kapacitet det här operahuset har.

Thomas Winberg

Claude Debussy/Annelies Van Parys: Usher (Nyproduktion)
Folkoperan, Stockholm, 16 februari 2019 (Premiär 14 februari 2019)
Libretto: Claude Debussy/Gaea Schoeter
Svensk översättning: Mira Bartov
Regi, scenografi, kostym och ljusdesign: Philippe Quesne
Musikalisk ledning: Marit Strindlund
KammarensembleN
Inspelad kör: VoNo under ledning av Lone Larsen
Roderick Usher: Ola Eliasson
Vännen: Olle Persson
Madeline Usher: Alexandra Büchel
Läkaren: Rickard Söderberg