Fingertoppskänsla från Andsnes och Rouvali

Konserthuset, Göteborg, 4 september 2019

Jennifer Higdon: Loco
Edvard Grieg: Pianokonsert a-moll
Dmitrij Sjostakovitj: Symfoni nr 5 d-moll

Göteborgs symfoniorkester
Dirigent: Santtu-Matias Rouvali
Piano: Leif Ove Andsnes

Att Leif Ove Andsnes och hans känsliga fingrar skulle stå i centrum i Göteborgs konserthus denna kväll var ingen överraskning, men att också Santtu-Matias Rouvalis fingrar skulle forma Sjostakovitj så mästerligt blev ändå kvällens höjdpunkt.

Det fanns en förväntan i huset. Redan i entrén och i trappan upp möttes vi av en röd matta och en stråkkvartett som bjöd in oss med Mozart och Peterson-Berger. Symfonikernas VD och konstnärlige chef Sten Cranner välkomnade dessutom publiken till en ny säsong.

Jennifer Higdons Loco fungerade som den perfekta konsertöppnaren. Verket stimulerar och ger mersmak, ett ganska vilt och galet stycke som är helt perfekt att starta en konsert med. Det var som att ta en spännande aperitif innan middagen så att smaklökarna finner sin spänst. Loco skrevs av Jennifer Higdon till invigningen av en järnväg i USA och premiäruppfördes av Chicagosymfonikerna år 2004. Visst kändes det som om ett tåg for omkring på scenen, fram och åter; dessutom passar den här typen av verk bra när en orkester vill visa upp sin skicklighet. Higdons orkestrering inbjuder också till glänsande spel från alla orkesterns stämmor och det märks att både musiker och Rouvali älskar den här typen av verk.

Griegs pianokonsert framfördes av Nordens främsta pianist. Att höra Leif Ove Andsnes i Edvard Grieg är som att höra Mstislav Rostropovitj i Dvoráks cellokonsert eller Håkan Hardenberger i Haydns trumpetkonsert. Kombinationer som är andligt kongeniala även om det ibland möjligtvis kan andas en viss förutsägbarhet, men som väl är inte så denna kväll. Med kraft och gnista spelar pianisten och orkestern igenom alla passager med full glöd. Andsnes har visserligen inte spelat konserten nu på ett par år, men hans två inspelningar av den (från Bergen och Berlin) tillhör de allra bästa tillgängliga.  Göteborgarna kan även glädjas över att Andsnes kommer vara en frekvent gäst det kommande året som ”Artist-in-residence” i huset.

Efter paus kom ändå kvällens huvudnummer – Dmitrij Sjostakovitj femte symfoni. Det är den omtalade avböns-symfonin, där tonsättaren fick självaste Josef Stalin att tro att han bugat sig för övermakten och skrivit en triumfatorisk symfoni precis i diktatorns tycke. Men särskilt en kväll som denna, med en orkester och dirigent som finner detaljer och nyanser, så ser man verkets storhet, långt utöver det som förmodligen Stalin uppfattade.

Med sina stora exakta gester lotsar Rouvali säkert orkestern genom de svåraste partierna i första och andra satsen, och väl framme i den tredje lägger han ned pinnen och formar tonerna med sina bara händer. Det är som om hans tio fingrar var för sig följer varsin stråke genom de mest intensiva passagerna. Denna sats i symfonin – largot –  brukar ofta bara bli en mellansats inför den dundrande finalen, men absolut inte i det här fallet. Stråkmusikerna satt genom hela satsen längst fram på stolarna, likaså träblåsarna,  och samtliga nåddes av Rouvalis känsliga fingrar som på något sätt omslöt hela orkestern. Varje fras formades till något smärtsamt vackert och för ovanlighetens skull hoppades man nästan på en välförtjänt applåd efter largot.

Efter denna underbara tredjesats så blev finalen en mer självklar avslutning som med kuslig kraft och insikt sticker hål på diktatorns förväntningar. Rouvali har en fantastisk förmåga att lyfta fram detaljer ur musiken och han har orkestern i sina händer, eller just i Sjostakovitj denna kväll, på sina tio fingrar. Vi hörde inget konstrande, inga överdrifter, bara rakt och rent musicerande där han drog fram den bittra och delvis makabra stämningen ur denna ryska skapelse.

Rouvali är snabb och nästan nervöst effektiv: han ger inte musikerna många sekunder innan han slår igång musiken på scenen. Han är inte heller ovationernas man utan tackar snabbt och artigt publiken efter konserten, lyfter fram någon solistinsats och försvinner ut lika snabbt från scenen som han kom ingåendes.

Musiken och upplevelsen av den är det viktigaste, däri får vi hålla med honom. En nästan perfekt säsongsöppning, som bådar gott inför fortsättningen med både Andsnes och Rouvali som återkommande artister.

Anders Wikström