Foto © Håkan Larsson

Ett tillstånd av andlighet

Moderna Museet, Stockholm, 12 mars 2019
Benjamin Staern: Hilma – an opera about Hidden Art


Att skriva en opera om en konstnär är inget nytt utan det har skett tidigare, till exempel Goya av Daniel Börtz på Göteborgsoperan; Einojuhani Rautavaara skrev om Vincent van Gogh, Paul Hindemith om Mathis der Maler och Hector Berlioz om Benvenuto Cellini. Den här gången är det den svenska konstnären Hilma af Klints tur. Hon har varit känd av konstkännare under en längre tid, men för den stora allmänheten slog hon igenom med den omfattande Hilma-utställningen på Moderna Museet 2013 och det var också då som idén till denna opera kom till.

Sopranen Mette af Klint, som spelar Hilma, och Fredrik af Klint, uttolkaren av rollerna Rudolf Steiner och Erik af Klint, tog kontakt med tonsättaren Benjamin Staern och librettisten samt regissören Mira Bartov för att inspirera dem till ett skriva en opera om deras släkting Hilma af Klint. De lyckades övertyga båda och resultatet blev en opera på engelska, sannolikt ett lämpligt språkval med tanke på turnén med föreställningen under våren till Guggenheimmuséet i New York.

Uppsättningen ges också med en introduktion av skådespelaren Figge Norling som på ett ledigt sätt berättar om Hilmas liv och konstnärskap. Det fungerar mycket väl och han ger oss en lagom mängd fakta för att vi ska få en liten aning om denna spännande person. Hilma af Klint (1862-1944) utbildade sig på 1880-talet till konstnär och försörjde sig under många år som porträtt- och landskapsmålare. Hon anslöt sig till andliga kretsar, sökte upp antroposofen Rudolf Steiner och hennes målningar kom så småningom att bli mer abstrakta och större till formatet. Hon utformade  en serie av målningar, kallade Templet, som består av 193 tavlor vilka tillkom under åren 1906-15 och utgör några av de absolut första abstrakta konstverken i västvärlden. Konstnären kände på sig att det inte var någon som skulle förstå sig på målningarna så de visades aldrig inför publik.  

Operan Hilma – an opera about Hidden Art följer hennes liv kronologiskt i åtta scener. Operan tar fasta på Hilma af Klint som andlig sökare och avslutas med att hon kallar till sig sin brorson, Erik, för att be honom att förvalta hennes kvarlåtenskap och inte visa tavlorna förrän 20 år efter hennes död. Även om det finns konkreta scener så är detta en föreställning som vänder sig inåt mot det mer introverta tillståndet och scenbilden är mycket enkel med en vitmarkerad fyrkant som spelplan med därtill ljussättning. Inga av hennes målningar visas, men varför skulle vi egentligen se dem, det handlar ju faktiskt om gömd konst inför världen? Mette och Fredrik af Klint sjunger fint och textar tydligt, men kanske hade en textmaskin varit på sin plats ändå. I slutscenen drar Hilma bort den vita markeringen och kvar blir då en öppen scenbild, vilket jag upplever som ett steg in i en andlig dimension, ett gränslöst land.

En trio bestående av piano, violin och cello utgör instrumentariet för denna kammaropera. Tonsättaren Benjamin Staern har en skicklig förmåga att associera toner och klanger till färger och nyanser. Här skapar han mer av ett tillstånd än ett skeende och musiken är emellanåt lika dold som Hilmas målningar. Visst finns det fina sånglinjer som förvaltas väl av sångarparet af Klint, men mycket av detta konstverk skapas i stunden i publikens medvetande och det krävs en del koncentration av lyssnaren för att nå fram till Hilma. Men nog är i alla fall jag hellre medskapande än en som får allt serverat.

Evabritt Selén

Benjamin Staern: Hilma – an opera about hidden art (uruppförande)
Moderna Museet, Stockholm, 12 mars 2019 (urpremiär 9 mars 2019)
Regi/libretto/koreografi: Mira Bartov
Scenografi/ljusdesign: Fredrik Glahns
Kostym: Ulrika Lilliehöök Larsson
Idé/produktionsledning: Mette af Klint
Hilma af Klint: Mette af Klint
Rudolf Steiner/Erik af Klint: Fredrik af Klint
Piano: Stefan Lindgren
Violin: Victoria Stjerna
Cello Andreas Lavotha