Foto: New York Times

2022-10-04 

Ett försvarstal för Puccini

När Maria Callas sjöng Tosca köade folk i dagar för att få biljetter. Det var under operans storhetsperiod när den konstformen verkligen betydde något i ett samhälle.  När jag hör Puccini vill jag gripas av starka känslor. Det ska vara på liv och död – i alla fall i min italienska operavärld. Det är 50,  -60 och 70-talsinspelningarna jag helst vill lyssna på, där lidelserna dessutom stormar fullt ut. Ge mig Tebaldi, Moffo, Freni, Bergonzi, del Monaco, Pavarotti, Panerai eller Taddei – det är där Puccinimagin fungerar som allra bäst för mig.

Puccini är väl inget för den operasnobbige, en del har alltid och kommer att fortsätta med att fnysa åt den emotionella retoriken i hans operor. Själv tycker jag faktiskt att det känslosamma är styrkan hos honom och när du lyssnar kan du kan knyta näven, se dina demoner i vitögat och gå vidare i livet. Det är grejen med Puccini för mig och jag tror att Aristoteles hade nickat instämmande. Puccinis lidande kvinnor som offrar sig för sin kärlek eller kastar in handduken av andra tragiska skäl dör ju lite för vår skull också. Det är inte så konstigt att han fortsätter att dra fulla hus världen över.

Även om Puccini bjuder på intensiva känslor så har han en annan sida också, den dramaturgiska skickligheten. Hans operor påminner om de naturalistiska dramerna från det sena 1800-talet, t.ex. Strindbergs och Ibsens. Operorna kretsar ofta runt en handling som utspelas under en koncentrerad tid på ungefär samma plats. Det ger dem en stramhet och förtätning som skruvar åt intrigen till ett dramatiskt och tragiskt klimax i den sista akten. Puccini var en mästerlig teaterman helt enkelt.

Madama Butterfly är det ultimata Puccinitestet och där avgörs om du är en sann fantast eller inte. Puccini bjuder oss på sin läckraste och mest sensuella orkestreringskonst, en oändlig melodirikedom och en handling som drivs framåt mot en obönhörlig kulmen. På ytan verkar kanske operan som en stereotypisk studie från den koloniala tiden ”där öst möter väst”, men med Puccinis förföriska musik till och hans dramaturgiska förmåga blir resultatet ändå mycket gripande. Rörs du inte över Cio-Cio Sans öde, ja, då är inte Puccini någon kompositör för dig.

Även om trilogin Bohéme, Tosca och Butterfly givetvis fortsätter att vara hans mest framförda och inspelade, så är Puccini så mycket mer än så. Känner du till hans Il Trittico t.ex. ? Tre sinsemellan ganska olika kortroperor som han skrev under första världskriget. Den socialrealistiska thrillern Manteln i Paris arbetarkvarter nere vid floden Seine, den sorgliga Syster Angelica som utspelar sig i klostermiljö och hans enda komiska opera Gianni Schicchi, ett briljant stycke i Falstaffs efterföljd. Tre underskattade verk som nu också framförs mer och mer och som det finns gott om fina inspelningar av genom åren.

Turandot är nog den opera som mest behöver riktigt bra sångare för att den ska fungera. Inte ens den majestätiska orkesterklangen kan rädda begränsade vokala insatser. En Turandot eller Calaf som inte förmår att stänka in de höga tonerna, faller platt till marken och gör även att handlingen går förlorad. Vi ska både rysas och tjusas av Turandots monstruösa roll – precis som i Birgit Nilssons, Inge Borkhs och Gina Cignas tolkningar – annars blir hon obegriplig som person.

Den opera som jag helst återvänder till är Tosca. Det är något med sången och det starka uttrycket där som berör mig, en slags rasande förtvivlan som får en att rysa som lyssnare. Det slutar visserligen med undergång för huvudpersonerna, men det är människor som levt för sina passioner, för sin inre övertygelse. Vad har han inte gett oss, Puccini.

Per Nylén

 

Några favoritinspelningar när det gäller Puccini: