Foto © Monika Rittershaus

Ett drömspel på liv och död

Kungliga Operan, Stockholm, 5 oktober 2019 – Premiär
Franz Schreker: Der ferne Klang

Om den österrikiske kompositören Franz Schreker, mannen bakom Der ferne Klang, kände till August Strindbergs pjäs Ett drömspel står skrivet i stjärnorna, men nog finns det vissa likheter mellan dessa båda verk från början av 1900-talet. Schrekers opera, som uruppfördes 1912 i Frankfurt, utspelas egentligen i huvudpersonernas inre och handlar om deras drömmar om konsten och livet.

Den tyske regissören Christof Loys uppsättning utspelar sig i ett slags mellanting mellan dröm och verklighet. Ibland står tiden helt stilla, gestalterna på scenen står frysta som i en stillbild och där endast någon av huvudpersonerna, de båda älskande Grete eller Fritz, fortsätter att agera. Der ferne Klang är sekelskiftespessimism ut i fingerspetsarna; stämningen är ödesmättad, huvudpersonerna längtar efter framgång eller kärlek och valen de gör i sina liv slutar med katastrof. Det känns som om det fria valet endast är något chimärt eller något som bidrar till undergången.

Schrekers senromantiska operor, inte minst Der ferne Klang, gjorde dundersuccé under 1910-talet och de spelades över 1000 gånger på tio år. 1927 gav Kungliga Operan några få föreställningar av operan och nu 92 år senare är det alltså dags igen.

Schreker tog på sin tid starkt intryck av samtidens debatter och nymodigheter; sexualitet och freudiansk psykologi går som en röd tråd tråd genom operorna. Inte nog med att kompositören hade judisk bakgrund, utan nazisterna såg även hans operor som moraliskt dekadenta och förbjöd dem att spelas efter maktövertagandet, varpå Schrekers verk föll i glömska i några decennier.

Det verkar som om Schrekers tid till slut äntligen har kommit. Hans operor spelas allt oftare och kanske, precis som sin mer kände samtida kollega Gustav Mahler, så passar hans musik bra in i vår tid – som kanske är lika splittrad och fylld av politisk och moralisk oro som tiden före första världskriget. Schrekers musik har många influenser, t.ex. från Strauss, Debussy och Puccini, men hans romantiska och sensuellt melodiska mix bildar en suggestiv, och faktiskt högst egen klangvärld som det är svårt att slita sig ifrån när man börjar lyssna. Schreker skrev dessutom precis som Wagner själv librettona till sina operor och språket som är influerat av tysk romantik är poetiskt, bildrikt och ger en speciellt stämning, med en glidning mellan vad som är verkligt och vad som är fantasi.

Uppsättningen är synnerligen övertygande och borde förhoppningsvis kunna locka fler regissörer att ta sig an Schrekers komplexa verk med all sin symbolik och drabbande psykologi. Christof Loy låter operan inledningsvis utspelas i en småborgerlig tysk miljö i början av 1900-talet. På ytan kanske en mysig idyll men där det också jäser av frustration och trasiga relationer.

Kompositören Fritz söker efter den perfekta klangen, det absoluta musikaliska mästerverket, och på jakt efter den så försakar han kärleken till Grete, vilket leder till hennes fördärv. Grete, som fått nog av sin dysfunktionella familj, flyr också hon från hemstaden. I en märklig, erotiskt laddad scen i skogen – samtidigt som hon funderar på att hellre välja döden än att återvända hem – verkar hennes sexualitet födas inom henne, vilket utnyttjas en bordellmamma som leder in Grete på en farlig väg.

Andra akten utspelas på en lyxbordell på en ö utanför Venedig, där de mäktiga berusade männen  i frackar svärmar kring Grete, som är bordellens mystiska och mest åtråvärda prostituerade. Schreker släpper här fram all sin orkestrala variationsrikedom, en originell och märklig musik klingar från orkesterdiket, men också från scenen där en stråkseptett spelar parallellt. Stämningen är nästan hysteriskt uppsluppen, men samtidigt innerst inne förtvivlad, som när Grete berättar en otäck dröm, vilken kanske egentligen beskriver den mardröm som hennes eget liv har utvecklats till.

När tredje akten börjar har Grete på nytt förskjutits av Fritz, som inte kan hantera att hon har blivit en hora och som inte heller verkar förstå att hon inte längre är den unga flicka han kände för länge sen. Till slut återförenas de, men då är det försent och Fritz dör i Gretes armar med vissheten att den perfekta klangen endast fanns att hitta i kombination med kärleken.

Premiärkvällens stora sångliga höjdpunkt var den svenska världssopranen Agneta Eichenholz, som har en mycket tilltalande röst, med både höjd och skönhet i sin stämma. Dessutom agerar hon intensivt och med sin utstrålning får hon publiken att engagera sig i Grete, som väl egentligen är operans huvudperson och vars öde griper tag i åskådaren.

Fritz sjungs av tenoren Daniel Johansson, som tyvärr ådrog sig en förkylning under den sista veckan av repetitioner, vilket förmodligen bidrog till att rösten ibland lät hård och vass på höjden, även om hans engagemang i rollen imponerade rent sceniskt.

Schrekers opera har ett rikt persongalleri, inte minst av dekadenta, partajande män  – kanske en nidbild av kompositörens samtid – som ständigt är på jakt efter nya kvinnor att utnyttja. I de mindre rollerna sticker basbarytonen Lars Arvidsons gestaltning av den ångerfulle Dr Vigelius ut med sin vokala glans och värme i rösten. Mycket imponerande är även tenoren Klas Hedlunds virtuosa tolkning av Chevalierens fräcka, och inte så lite, cyniska betraktelse,  över äktenskapet.

Mezzosopranen Miriam Treichl hade en intensiv premiär där hon sjöng sammanlagt fyra roller, Gretes mamma,  en gammal kvinna, en spanjorska och en servitris. Samtliga gestaltades synnerligen övertygande, såväl vokalt som sceniskt.

Till sist kan glädjande nog konstateras att Hovkapellet verkar ha hittat sin gamla form igen under den schweiziske dirigenten Stefan Bluniers ledning. Med liv och lust så frossade orkestern i alla detaljer, t.ex. i träblåset, stråkarna och bland slagverken, som Schrekers intrikata partitur är så rikt på. Dock så överröstade orkestern vid några tillfällen sångarna, bland annat barytonen Ola Eliasson, vars röst hade svårt att tränga  genom orkesterklangen.

Per Nylén

Franz Schreker: Der ferne Klang (Nyproduktion)
Kungliga Operan, Stockholm, 5 oktober 2019 – Premiär
Regi: Christof Loy
Scenografi: Raimund Orfeo Voigt
Kostym: Barbara Drosihn
Dirigent: Stefan Blunier
Kungliga Hovkapellet & Kungliga Operans kör
Grete: Agneta Eichenholz
Fritz: Daniel Johansson
Hans hustru/En gammal kvinna/Spanjorska/Servitris: Miriam Treichl

Dr Vigelius/Baronen: Lars Arvidsson
Chevalieren/En tvivelaktig individ: Klas Hedlund
Greven/Rudolf: Ola Eliasson