Foto © Naxos

Engagerande svenska stråkkvartetter

Wirén, String Quartets Nos. 2-5
Naxos 8573588 [1 CD]


Dag Wirén (1905-1986) var en sparsmakad kompositör som till en början skrev i en neoklassicistisk stil, inspirerad som han blev av de nya trenderna inom musiken under sina studieår i Paris. Wirén ville skriva en melodisk och rytmiskt vital musik som inte var alltför svårlyssnad för publiken, ett ideal som han också kärnfullt beskrev i ett berömt citat: ”Jag tror på Bach, Mozart, Nielsen och den absoluta musiken”. Hans allra mest populära verk är Serenaden för stråkar från 1937, en älskad klassiker som förmodligen är det mest inspelade svenska stycket någonsin.

Dag Wirén skrev sammanlagt fem stråkkvartetter, men drog tillbaka den första. Verken är, märkligt nog med tanke på den höga kvaliteten, rätt sällan framförda såväl i konsertsalen som på skiva. Därför är det extra kul att Wirénkvartetten, bestående av fyra musiker från Svenska kammarorkestern: Hans Elvkull, violin, Roger Olsson, violin, Linn Elvkull, viola och Hanna Thorell, spelat in dem på lågprisbolaget Naxos, även om det tidigare har funnits en komplett inspelning också med Lysellkvartetten på Daphne.

Den andra och tredje stråkkvartetten (1935 respektive 1945) är typiska för den tidige Wiréns klassicistiska ideal; underhållande, melodiska och virvlande vitala. I den fjärde kvartetten (1953) använder han sig av en slags metamorfosteknik, inspirerad av den danske kompositören Vagn Holmboe, där de musikaliska motiven gradvis förändras under musikens gång. Fyran är dessutom mörkare i stämningen än de två föregående och klangligt ligger den inte så långt bort från Jean Sibelius’ tonspråk även om den neoklassicistiska lättheten aldrig helt överges av tonsättaren. I den sista stråkkvartetten, nr. 5 från 1970, har tonspråket blivit ännu mer avskalat med en tydlig närhet till Dmitrij Sjostakovitjs verk i samma genre.

Sammantaget gör Dag Wiréns stråkkvartetter ett mycket positivt och fräscht intryck. Dessutom spelar Wirénkvartetten den här musiken med virtuositet och finess. Det är också en ljudmässigt mycket välklingande inspelning. Kanske är det så att denne kompositör börjar få lite av en renässans igen, förra året kom även en imponerande inspelning på Chandos med Islands symfoniorkester under Rumon Gambas ledning, vilken innehöll fina framföranden av den tredje symfonin, Sinfoniettan, Serenaden för stråkar och Divertimentot.

Per Nylén