Foto © Niklas Elmehed

Enastående helnordisk Nobelkonsert

Konserthuset, Stockholm, 8 december 2019

Carl Nielsen: Svit ur Aladdin
Wilhelm Stenhammar: Flickan knyter i Johannenatten, Flickan kom från sin älsklings möte & Intermezzo ur Sången
Edvard Grieg: Våren & En dröm
Jean Sibelius: Symfoni nr 2 D-dur

Kungliga Filharmonikerna
Dirigent: Herbert Blomstedt
Sopran: Miah Persson

 

Årets Nobelkonsert bjöd på ett väl sammansatt och intressant helnordiskt program, som dessutom passar dirigenten Herbert Blomstedt som hand i handsken. Det blev också en mycket fin konsert där tonen sattes redan i Carl Nielsens svit ur Aladdin. Herbert Blomstedt är på många sätt ett fenomen. 92 år ung leder han orkestern med en koncentration och uppmärksamhet som man sällan ser. Resultatet blev en perfekt balanserad orkesterklang som tog tillvara alla partiturets klanger. Nielsens musik fick rytmisk spänst och hela orkestern utstrålade både självförtroende och spelglädje.

Efter Nielsen följde sånger av Wilhelm Stenhammar och Edvard Grieg med ett intermezzo ur Stenhammars Sången däremellan. Vi har en tradition av många fina sopraner i vårt land och kvällens solist Miah Persson bekräftar att sångtraditionen hålls vid liv. Det finns flera bottnar i sångtexterna och där framförallt Stenhammar lyckas väl med att låta musiken bli en naturlig del av dessa. Miah Persson och Herbert Blomstedt förvaltade allt detta på bästa tänkbara sätt. Att Blomstedt har en förkärlek för Stenhammars musik gick inte att ta miste på, inte minst i det vackra Intermezzot som förmodligen inte kan framföras bättre än så här.

Efter paus följde Jean Sibelius andra symfoni. Blomstedt dirigerade hela symfonin utan partitur men ingenting synes undgå honom. Sällan får man höra den här symfonin så full av nyanser och med en dirigent som så skickligt hanterar Sibelius hela klangpalett. Det sätt som Blomstedt bygger upp symfonins höjdpunkter och som han håller fast vid musikens långa linjer och övergripande arkitektur är inget annat än enastående. Det blir inte mindre imponerande när man kan studera hans arbete från pulten. Han verkar se och höra allt som sker i orkestern och med små medel åstadkommer han precis det som han eftersträvar. Detta kräver naturligtvis en orkester av högsta klass och det hade Blomstedt till sitt förfogande denna kväll. Filharmonikerna har utvecklat en härligt kompakt grundklang som de kan variera. Alla sektioner förtjänar beröm. När den storslagna sista takterna i symfonin klingat ut var det ingen tvekan om att musiken nått publikens hjärtan. Även orkestern hyllade sin maestro med en touche. Nobelpriskonserten gjorde verkligen skäl för sitt namn detta år.

Staffan Sundkvist