Iréne Theorin i Götterdämmerung © Monika Rittershaus

En världsmästarring i Berlin

Staatsoper Unter den Linden, Berlin, 21, 22, 26 & 29 september 2019
Richard Wagner: Der Ring des Nibelungen

När sista ackordet förklingar i Wagners Ragnarök sänker sig tystnaden över salongen på Staatsoper i Berlin. Det är nu inget ovanligt fenomen; såväl musiker som publik har tagit sig igenom de fyra operorna och man hämtar andan. Här blir pausen extra utdragen, innan jublet bryter loss för att hylla den musikaliska triumf som vi bevittnar.

Det innebar också ett avsked för denna uppsättning från det belgiska teamet med regissören Guy Cassiers i spetsen, som har varit en samproduktion med La Scala innan den kom till Berlin 2012, då på Schillertheater. De två cykler som genomfördes nu i september blev också de första i det nyrenoverade Staatsoper. Flera av sångarna som varit med tidigare sjöng även i denna omgång, inte minst stöttepelare som våra svenska artister Iréne Theorin och Anna Larsson.

Och visst kom uppsättningen mer till sin rätt på den större scenen. Scenbilderna, som delvis är monumentala, fick här större rymd omkring sig och videoinstallationerna platsar bättre i det större scendjupet. Emellertid kvarstår intrycket av brist på regi. Om det inte vore för de starka insatserna av sångarna, utpräglade personligheter som under åren lärt känna varandra. De räddar dramat från det stillastående, med dem glöder det till och höjdpunkterna radas upp i framför allt Valkyrians och Ragnaröks andra akter.

I orkesterdiket var det allt annat än stillastående. Staatskapelle Berlin och Daniel Barenboim är något av världsmästare på Wagner. De är fullblodsmusiker som har präglat varandra under lång tid, utan att slentrianen har kunnat smugit sig in i musicerandet. Tvärtom, att bottna så i varandra gör att man vågar improvisera, plocka fram nya kontraster inom de långa linjerna som är Barenboims kännetecken. Där finns lika mycket delar brutala effekter, skarpa kontraster som rent ljuvligt mättat orkesterspel. Men också den där tystnaden i långa generalpauser som förstärker dramat bortom partituret. Statskapellet är helt enkelt en operaorkester av allra främsta slag. Tillsammans med Barenboim samspelar de lyhört med sångarna och bjuder på alltför sällan hörda nyanser.

En som drar nytta av detta samspel är Iréne Theorin och bland Wagnersångerskor står hon i en egen klass. Hon ger oss en fenomenal uppvisning av jublande höjdtoner men också finstilta effekter med ett väl underbyggt piano i långa fraser, t.ex. i Todesverkündigung i Valkyrians andra akt. Storartat, och det är bara att glädja sig åt hennes gästspel på Stockholmsoperan i samma roll i mars 2020.

Ytterligare två sångare satte ett märke utöver det vanliga på denna Ring. Med Michael Volle som Wotan stod en av tidens främsta Wagnersångare på scenen. Han använder liedsångarens känsla för textens betydelse och med röstens pondus mästrar han varje nyans i det tuffa partiet. Den stora monologen i Valkyrians andra akt skakade om oss och uppgörelsen med Anna Larssons Erda i Siegfrieds tredje akt blev till en närmast skrämmande uppvisning i fatalism. Överallt där denna mästersångare rörde vid texten uppstod magi.

Andreas Schagers Siegfried är ett fenomen. Tenorens genombrott som wagnersångare kom när Barenboim upptäckte och engagerade honom när ringen spelades på Schillertheater 2013. Dessförinnan hade Schager lagt en stabil grund bland annat i operettrepertoaren. Idag är han ett namn på operavärldens läppar och han har tillryggalagt en rekordsnabb karriär i sin nya röstkostym. Outtröttlig tar han sig igenom rollen och har inte de minsta problem att med triumf i tonansatsen överrösta orkestern i t.ex. första akten av Siegfried. Man häpnar faktiskt, det håller hela vägen till en tät och gripande dödsscen i Götterdämmerung. Schager är ett unikum bland tenorer, synd bara att de stora inspelningarnas tid är förbi och att vi än så länge är hänvisade till ett sparsmakat urval av hans framträdanden på Youtube.

Även övriga ensemblen gör det bästa möjliga av sina roller. I Rhenguldet hör vi Jochen Schmeckenbechers dominanta Alberich, Stephan Rügamer som Loge och inte minst legenden Matti Salminen som Fasolt. Det stämmer en till ödmjukhet när man faktiskt konstaterar att finländaren sjöng samma roll i Bayreuth redan 1976. I Valkyrian bildar Simon O´Neill och Anja Kampe ett drömpar som Siegmund och Sieglinde. Båda arbetar med varma stämmor och plockar fram spänningen i första och andra aktens scener. Ett minus i den långa rollistan dock för Falk Struckmann som tyvärr inte bottnar som vare sig Fafner, Hunding eller Hagen.

Nu är denna uppsättning färdigspelad och publiken får bärga sig till nästa. Först ut i Berlin är Deutsche Oper i juni 2020 med Rhenguldet i regi av Stefan Herheim. Så småningom kommer även en nyuppsättning på Staatsoper. Ryktet går att det blir med Dmitrij Tcherniakov som regissör, dock med Barenboim fortfarande på plats som dirigent – inte helt okontroversiellt i Berlin där hans förlängning debatterats hårt på och även vid sidan av kultursidorna.

Alexander Husebye

Richard Wagner: Der Ring des Nibelungen
Staatsoper Unter den Linden, Berlin, 21, 22, 26 & 29 september 2019
Regi: Guy Cassiers
Scenografi: Guy Cassiers, Enrico Bagnoli
Kostym: Tim van Steenbergen
Dirigent: Daniel Barenboim
Staatskapelle Berlin
Wotan: Michael Volle
Brünnhilde: Iréne Theorin
Siegfried: Andreas Schager
Fricka/Waltraute: Ekaterina Gubanova
Donner/Gunther: Roman Trekel
Froh/Siegmund: Simon O’Neill
Sieglinde:Anja Kampe
Loge/Mime: Stephan Rügamer
Erda: Anna Larsson
Alberich: Jochen Schmeckenbecher
Fasolt: Matti Salminen
Fafner/Hunding/Hagen: Falk Struckmann
Gutrune: Anna Samuil