Operan Rigoletto på Kungliga Operan 2018. På bilden; Emma Vetter, Kungliga Operans herrkör, Jens Person, Jihan Shin, Anton Eriksson, Anna-Maria Joakimsdottir Hutri (statist, vid bordet), Henrietta Mossop (på bordet) Karl-Magnus Fredriksson

Trovärdig men uddlös Rigoletto

Kungliga Operan, Stockholm, 24 november 2018 – Premiär
Giuseppe Verdi: Rigoletto

Foto:  Emma Vetter, Kungliga Operans herrkör, Jens Persson, Jihan Shin, Anton Eriksson, Anna-Maria Jóakimsdóttir Hutri, (statist, vid bordet) Henrietta Mossop (på bordet) Karl-Magnus Fredriksson © Markus Gårder

När regissören Sofia Jupither gästade Kungliga Operan 2013 så blev det storsuccé med Richard Strauss Salome. Därför var förväntningarna inför Rigoletto-premiären rätt höga.

I Rigoletto centrerar Giuseppe Verdi hela dramat kring “förbannelsen”, vilken ju också var operans originaltitel;  La Maledizione”, vars ledmotiv hörs redan i operans dramatiska introduktion med dess C-dim-ackord i blåsinstrumenten, och hela tragedin avslutas med Rigolettos uppgivna skrik Ah la Maledizione! i operans slutscen.

I Sofia Jupithers uppsättning ser handlingen ut att vara flyttad till något slags stiliserat 1800-tal utan att tid och plats är specifikt definierade. Erlend Birkelands scenografi är när det kommer till hertigens festsal väldigt stilren och estetisk, dock alldeles för tafatt i de andra scenerna. När det gäller Rigolettos hem ser vi endast en stor tegelmur med två öppningsbara luckor och i sista akten en betongvägg med en stor skjutdörr. Fokus i uppsättningen ligger till största delen på personregin, som är mycket detaljerat genomtänkt, och det märks också tydligt hos sångarna att den är väl genomarbetad.

Rigoletto är en gammal puckelryggad, haltande man med hälsoproblem, som kämpar för sin överlevnad. Hans dotter däremot längtar efter kärleken utanför tegelmuren. Mellan dessa två framstår hertigen som både en manipulativ kvinnotjusare och en passionerad älskare. I den tragiska slutscenen rasar betongmuren samman och Rigoletto blir kvar ensam i tomma intet.

Det är helt klart fader-dotter-relationen som står i centrum i denna uppsättning, men på något sätt blir svärtan i operan nedtonad och uppsättningen lyckas därför inte fullt ut  förmedla operans mörka kärna. Att uttolka det ödesmättade partituret lyckas däremot Hovkapellet med under den franske dirigenten Lionel Bringuiers precisa ledning. Musicerandet är energiskt och fullt av dramatik.

Innan premiären hade den amerikanske tenoren Leonardo Capalbo dragit på sig en förkylning. I de första två akterna hör man knappt några problem. Capalbo har som Hertigen en underbart klingande och charmig timbre och sjunger passionerat och inlevelsefullt. När det gäller scennärvaro så ligger han dessutom på en helt egen nivå. Tyvärr får han en del svårigheter med höjdtonerna i tredje akten, någonting han normalt säkert hade klarat med bravur.

Ida Falk Winland gestaltar den oskuldsfulla och kärlekstörstande dottern Gilda alldeles strålande. Hon har en väldigt behaglig och vacker röst med en bländande teknik. Hennes koloraturer är dessutom tvärsäkra och lämnar inget övrigt att önska. Stundtals kan hon dock få en lite för kraftig attack på höjdtoner som hon däremot mjukar upp blixtsnabbt, men det kan eventuellt bero premiärnervositet.

Karl-Magnus Fredriksson ger ett differentierat porträtt av titelrollen. En elak pajas omvandlas till en omtänksam pappa när han möter sin älskade dotter. Vokalt övertygar han med med sin varma klang, solida teknik och sina fina nyanseringar (bortsett från det höga E i slutet av Rigolettos monolog innan duetten med Gilda i första akten, där han låter för ansträngd). Jag önskar mig däremot lite mer aggressivitet i Rigolettos utbrott Cortigiani, vil razza dannata i andra akten, men som helhet betraktad är Fredrikssons Rigoletto mycket bra.

Även om det känns som att uppsättningen saknar något så får man ändå lov att säga att den är definitivt värd att se. Den har sina poänger och gör en trovärdig uttolkning av  partitur och libretto, något som i dagens operavärld inte alltid är självklart.

Yehya Alazem

Giuseppe Verdi: Rigoletto (Nyproduktion)
Kungliga Operan, Stockholm, 24 november 2018 – Premiär 
Regi: Sofia Jupither
Scenografi: Erlend Birkeland
Kostym och mask: Maria Geber
Ljus: Ellen Ruge
Dirigent: Lionel Bringuier
Kungliga Hovkapellet & Herrar ur Kungliga Operans kör
Rigoletto: Karl-Magnus Fredriksson
Gilda: Ida Falk Winland
Hertigen av Mantua: Leonardo Capalbo
Sparafucile: John Erik Eleby
Maddalena: Katarina Leoson