En symfonisk Valkyria utan vokal glans

Richard Wagner: Die Walküre
Solister: Stuart Skelton, Eric Halfvarson, Iréne Theorin, James Rutherford, Eva Maria Westbroek, Elisabeth Kulman
Symphonieorchester des Bayerischen Rundfunks
Dirigent: Simon Rattle
BR Klassik 900177 [4 CD]

Simon Rattle är ingen nykomling när det gäller Wagners Nibelungens ring och har tidigare framfört den sceniskt i två omgångar; med Berliner Philharmoniker vid festspelen i Aix-en-Provence och i Salzburg. Just nu håller han på att spela in den konsertant med Symphonieorchester des Bayerischen Rundfunks i München för skivbolaget BR Klassik. 2015 kom en med rätta hyllad version av Rhenguldet och nyligen släpptes Valkyrian, i en liveupptagning från 2019.

Rattle har stora förtjänster som Wagnerinterpret och han tar ett symfoniskt grepp om musiken, där han skickligt bygger upp klimaxen. Orkestern spelar som vanligt alldeles utmärkt, men möjligtvis kan jag sakna lite teatralisk nerv i tolkningen, att Rattle driver på mer och skapar större dramatik.

Det fina orkesterspelet är definitivt behållningen av den här nya inspelningen, eftersom kvaliteten på sångarinsatserna varierar ganska så ordentligt. Mest imponerande bland sångarna är utan tvekan Elisabeth Kulman som gör en synnerligen övertygande Fricka med en stor skönhet och kraft i sin mezzostämma, men även tenoren Stuart Skeltons Siegmund har kvaliteter med en vacker klang även om höjden på rösten inte alltid sitter som den borde.

I övrigt wobblas det alldeles för mycket hos flera sångare – Eric Halfvarsons låter stundtals väldigt svajig som Hunding. James Rutherford övertygar mer som Wotan med en mörk klang i botten som verkligen förmår att lyfta fram all den plågan rollkaraktären känner, vilket gör att i alla fall jag kan bortse från den vokala osäkerhet som förekommer på sina ställen.

Iréne Theorin gör en dramatisk Brünnhilde även om höjdtonerna ibland låter ganska grälla. Minst övertygande bland sångarna är sopranen Eva Maria Westbroek som Sieglinde med en sliten röst som saknar både värme och kraft.

Sammantaget så ger inspelningen alltså ett splittrat intryck – live i München var det säkert en upplevelse att höra verket, men på skiva blir det mer problematiskt eftersom utbudet av utmärkta inspelningar är mycket stort. Rattles nya Valkyrian är fullt godkänd, men knappast någon jag kommer att återkomma till särskilt ofta.

Per Nylén