Gästspel av Gewandhausorchester Leipzig i Stockholm

Konserthuset, Stockholm, 12 oktober 2018

Andris Dzenitis: Mara
Bernd Alois Zimmermann: Trumpetkonsert “Nobody knows de trouble I see”
Gustav Mahler: Symfoni nr 1 “Titan”
Gewandhausorchester Leipzig
Dirigent: Andris Nelsons
Trumpet: Håkan Hardenberger

Foto: Andris Nelsons © Jan-Olav Wedin

En fredagskväll i oktober gästade anrika Gewandhausorkestern från Leipzig Stockholms konserthus. Orkestern firar 275 år och har gett sig ut på turné. Med sig hade de även sin relativt nytillträdde chefsdirigent Andris Nelsons. Orkestern har en historik ända tillbaka till Mendelssohns tid och han var en viktig i aktör kring orkestern på tidigt 1800-tal. Nelsons följer på ett led av kända dirigenter som t.ex. Riccardo Chailly, Herbert Blomstedt och Kurt Masur vilka var närmaste föregångarna till Nelsons. Denna afton bjöds på ett omväxlande program med musik av Andris Dzenitis, Bernd Alois Zimmermann och Gustav Mahler.

Dzenitis nyligen uruppförda ”Mara” var en kvart av färgsprakande ljudkaskader som bjöd på en klangskönhet men även djärva dynamiska kast. Dzenitis har en egen röst men referenserna haglade i huvudet och ”Rautavaara möter Hillborg” var ett stående intryck.  Verket bygger på myten om den högsta gudinnan i lettisk mytologi. Hon var ansvarig för födelse och död, för all materia och substans, luften, vattnet, rymden. En gudinna som är början och slutet. Orkestern verkade ha tagit Mara till sig och spelade med skicklighet och engagemang.  Att höra ett samtida verk endast en gång medför alltid att det är svårt att dra slutsatser kring vad man tycker. Givetvis skulle man behöva höra det fler gånger för att få grepp om verket i sig, men det var tilltalande musik och jag hör gärna mer av denne 40-årige kompositör som bör kunna ha många skapande år framför sig.

Efter detta verk steg Håkan Hardenberger in på scenen som trumpetsolist i Zimmermanns ”Nobody knows de trouble I see” från 1954. En konsert där en negrospiritual är den tematiska ryggraden i verket.  Musiken speglar en reaktion mot rashat, orättvisor och krig. Musik som i högsta grad överensstämmer med vår egen tids politiska läge. Zimmermann är skolad i den seriella Darmstadtskolan men han är friare i sitt uttryck och referenser till jazz samspelar med hans egen skolning. Hardenberger har gjort denna konsert till sin egen och det visade verkligen vår svenske virtuos med eftertryck. Denna konsert från 1970-talet av den seriellt skolade Zimmermann är inte helt lättillgänglig men jag fångades av samspelet och engagemanget.

Efter paus följde Mahlers första symfoni i D-dur också kallad ”Titanen”. Mahler bröt ny mark med detta verk och visade att en symfoni kan vara annat än det som hade skapats innan.  Första satsen kändes något oengagerad, sockersöt och försiktig. Den påföljande ländlern gick något bättre men även här infann sig känslan av rutin av en trött turnéorkester en fredagskväll som åter ska spela Mahler.

I tredje satsen hände dock något. Temat är ”Broder Jakob” i moll och den inleddes av en ensam kontrabas som övertygande fick fram melankolin. Satsens övriga motiv och groteska kontraster med inslag av klezmermusik var lysande gestaltat. Detta var kvällens höjdpunkt . Finalen blixtrande med övertygelse och när de åtta valthornen partiturenligt reste sig upp i finalen och gav allt de hade – ja, då blev det gåshud! Orkestern fick stående ovationer (vilket är mer regel än undantag numera; vad gör vi när det är exceptionellt bra?) men jag ska inte påstå att de förtjänade annat. Andris Nelsons lotsade ändå all musik denna kväll övertygande, mina reservationer till trots, även om han kan uppfattas som lite loj när han står bakåtlutad och håller i räcket bakom sig mellan varven. Den otroligt begåvade Nelsons är dock en stjärna idag, inte bara i Leipzig men även i Boston där han också är chef. Han är kontrakterad med Deutsche Grammophon för skivinspelningar som också kommer i en strid ström. Vi lär se mycket av denne 39-åring i framtiden. Som helhet betraktad var detta en fin konsert.

Björn Sundkvist