Du visar för närvarande En nödvändighet för trumpetälskare

En nödvändighet för trumpetälskare

’At the peak’
Trumpetkonserter i arrangemang för trumpet och orgel. 

Barocktrumpet: Immanuel Richter
Orgel: Hans Jürg Bättig
Solo Musica SM302 [1 CD]

4 out of 6 stars

Kombinationen trumpet och orgel är inte helt lätt. Vissa hänförs av den, andra tycker att det blir för mycket blås på en gång helt enkelt.

Jag är uppväxt med en samling LP-skivor där virtuosa trumpetspelare excellerar i framföranden av musik för just trumpet och orgel. Det är namn som Maurice André, Håkan Hardenberger och Alison Balsom som står för strålande trumpetspel på dem. Vanligast är då bombastiska showstoppers av Händel, Charpentier och Purcell. Men även smäktande toner av Albinoni och Gluck.

När jag såg alptopparna på skivomslaget förväntade jag mig något liknande här. Men Immanuel Richter gör i sin bifogade essä gällande att syftet med denna skiva inte är att excellera och romantisera på det sättet. Det gör han inte heller.

Istället har han med tre av Johann Wilhelm Hertels (1727-89) sex trumpetkonserter, de övriga är av Haydn, Mozart och Otto.
Det är inte Joseph Haydns trumpetkonsert denna gång, utan Michael Haydns (1737-1806), dennes äldre bror. Det är inte heller Wolfgang Amadeus Mozart, utan hans far, Leopold Mozart (1719-87).

Det sista stycket på skivan är komponerat av en betydligt mer okänd tonsättare; L. Otto. Otto är en figur i musikhistorien som vi inte vet särskilt mycket om. Han konsert gör heller inte mycket väsen av sig, även om den här framförs på ett inspirerat sätt.

Hertel har sin plats i musikhistorien någonstans mellan Mozart, Haydn och några till. Med sina många solokonserter har han framförallt blivit en favorit för harpister och fagottister, men han är också en kompositör trumpetare ofta väljer när de söker sig vidare efter de självklara Haydn- och Hummel-konserterna. Men det säger kanske desto mer om bristen på repertoarutbud än om kvaliteten på själva musiken.

Intressant är dock att alla styckena på skivan är skrivna mellan 1760-1770, ett årtionde där det hände mycket med trumpettekniken.

Alla konserterna framförs i arrangemang för trumpet och orgel gjorda av organisten Hans Jürg Bättig och Immanuel Richter. Hertels konserter kan man hitta ett flertal inspelningar i originalbesättning för trumpet och orkester.

Richter använder sig av en piccolotrumpet, och även om det instrumentet är enklare att bemästra än naturtrumpeten, så kan man inte annat än att beundra hans teknik och musikalitet. Richter är verkligen en ytterst skicklig trumpetare, faktiskt bland de tekniskt bästa jag hört. Prova sista spåret på skivan, finalen i Otto-konserten, så förstår ni vad jag menar. Ett makalöst fint framförande med ett sprakande spel och ett par glimrande passager.

Men tillbaka till musiken, som tyvärr inte är särskilt speciell eller minnesvärd. Den ändå fullt avlyssningsbar med ett antal tilltalande melodier på sina ställen. Jag tycker synd om alla fina trumpetare eftersom repertoaren är så pass begränsad, men det är väl där just dessa konserter fyller sin funktion även om det kanske hade känts naturligare att lyssna på dem med orkesterackompanjemang.

Det finns ett par behagliga okonstlade långsamma satser, som i sin omedelbarhet, sångbarhet och känsla är i klass med Bachs Air och Schuberts Ave Maria. Kanske inte fullt ut samma genialitet, men ändå musik som skulle kunna lugna vilken stressad själ som helst.

Jag har under hela våren spelat denna skiva i bilen under morgonrusningen, och de långsamma satserna i Hertels tre konserter har då onekligen en god inverkan på det välbehövliga tålamodet.

Sammanfattningsvis: den som älskar tonerna av trumpet och orgel – och den som är en stor fan av trumpeten som instrument måste helt enkelt höra denna inspelning; framförallt på grund av Richters suveräna spel och artikulation. Övriga kan nog lägga tiden på annan musik och känna sig nöjda med det.

Anders Wikström

image_pdf