2020-02-26 

En Mahler-åtta som inte når hela vägen fram

Gustav Mahler: Symfoni nr 8
Philadelphia Orchestra
The American Boychoir, Philadelphia Orchestra, The Choral Arts Society of Washington, Westminster Symphonic Choir

Solister: Angela Meade, Erin Wall, Lisette Oropesa (sopraner), Elizabeth Bishop, Mihoko Fujimura (altar), Anthony Dean Griffey (tenor), Marcus Werba (baryton), John Relyea (bas)
Dirigent: Yannick Nézet-Séguin
Deutsche Grammophon 4837871 [1 CD]
4 out of 6 stars

Av Mahlers 11 symfonier (om man inkluderar Das Lied von der Erde) är nog åttan den märkligaste. Symfonin består av 2 delar, en kortare på 20 minuter, en påskhymn med en hyllning till skapelsen (Veni creator spiritus). Den andra delen, mer än dubbelt så lång mot den första, har text från slutscenen i Goethes Faust. Mahler menade ändå att helheten hänger ihop och ska illustrera kärlekens kraft och upprättelse för individen.

Symfonin kräver även en enormt stor orkester, åtta sångsolister samt flera körer. Det finns Mahlerinterpreter som inte gärna tar sig an symfonin, bland annat för den märkliga konstruktionen och innehållet. Iván Fischer till exempel har avstått att komplettera sin Mahlercykel för Channel Classics med denna symfoni. Mahler-experten Bernard Haitink har förvisso spelat in den en gång och framfört verket ytterligare någon eller några gånger, men har också sagt sig varit mycket tveksam till verket.

Hur som helst, symfonin finns i åtskilliga inspelningar men inte i lika stor grad som hans övriga symfonier. Symfonin uruppfördes 1910 i München under tonsättarens ledning och den amerikanska premiären skedde i Philadelphia 1916 under ledning av Leopold Stokowski. Föreliggande inspelning från just Philadelphia gjordes år 2016 100 år efter USA-premiären, vilket säkerligen en del av förklaringen till att den också nu getts ut på skiva.

Detta är en symfoni som inte är lätt att hitta en adekvat inspelning av och att få en bra balans mellan alla medverkande samt en övertygande dynamik är ingen lätt historia. Yannick Nézet-Séguin lyckas få ihop en helhet av verket och framförandet är på många sätt inspirerat. Sånginsatserna är godkända utan att jag vill rosa dem, men Philadelphia-orkestern lever upp till sitt renommé som en av USA:s finaste. Problemet med denna inspelning är delvis ljudet som är lite ofokuserat ibland med en inte alltid övertygande balans. Det ger intrycket av att upptagningen inte var tänkt som en skivutgåva i första hand utan snarare något man upptäckt i efterhand som en fint framförande som, med ovan historieskrivning som bakgrund, kan vara kommersiellt gångbar.

Framförandet är som helhet godkänt men inte mer. Inledningens storslagenhet är inte samma “knock-out” som hos de bästa och inte heller andra delens mystik lyckas helt fångas, även om det mycket väl kan bero på ljudupptagningen. För skivlyssnare är det också trist att musiken inte får klinga ut innan publikens förtjusning tar över. För att få en riktigt bra inspelning av symfonin rekommenderas  Soltis inspelning på Decca, en ständig referens för många och även för mig. Även Tennstedt, antingen den som är live på LPO-live eller hans studioinspelning på EMI (numera Warner), är klart att föredra. Bernsteins första (Sony) av hans två versioner på skiva ska också nämnas i sammanhanget. Om man vill ha en liveversion med större nerv om än med en kanske begränsad ljudupptagning (dock godkänd) bör man försöka hitta Jascha Horensteins version som BBC legends gav ut för många år sedan, där avslutningen av symfonin slår de flesta.

Alla dessa inspelningar ger en mer fulländad bild av Mahlers symfoniska universum som enligt mästarens egen utsago skulle vara som en hel värld – omfatta allt!

Björn Sundkvist

image_pdf