Lysande Vanessa från Glyndebourne

Samuel Barber: Vanessa
Solister: Emma Bell, Virginie Verrez, Edgaras Montvidas, Rosalind Plowright, Donnie Ray Albert, William Thomas, Romanas Kudriašovas
London Philharmonic Orchestra
The Glyndebourne Chorus
Dirigent: Jakub Hrůša
Regi: Keith Warner
Opus Arte OA1298D [1 DVD]

Vanessa, Samuel Barbers opera med libretto av Gian Carlo Menotti blev en formidabel succé vid urpremiären på Metropolitan Opera i New York 1958. Kritikerna jublade liksom publiken; Vanessa var den första amerikanska operan som satts upp på MET på 11 år. Barber belönades med Pulitzer-priset och åtskilliga andra hedersbetygelser.

Men när uppsättningen visades i Salzburg samma år blev mottagande mer kyligt. Visserligen var Vanessa den första amerikanska opera att spelas i Salzburg, det var också den första gången i Salzburgfestivalens historia som en opera sjungits på engelska, dock var det inte en världspremiär och österrikiska tidningar förklarade åskådarnas ovationer med att det var mest amerikaner och andra utlänningar i publiken.

Sedan dess har Vanessa satts upp åtskilliga gånger både i USA och Europa. Värt att notera är att Kiri Te Kanawa sjöng titelrollen i tre olika uppsättningar: i Monte Carlo 2001, 2002 i New York och 2004 i Los Angeles.

Så till den nu aktuella inspelningen, en uppsättning från Glyndebourne 2018 med Keith Warner som regissör och Jakub Hrůša som dirigent framför London Philharmonic Orchestra och merparten av solisterna hämtade från Royal Opera House. Det är en rent lysande uppsättning, både sceniskt och musikaliskt och den skickligt gjorda inspelningen har lyckats fånga alla dess kvaliteter. Keith Warner förstärker själva skådespelet, spänningen mellan de tre kvinnorna och låter musiken ackompanjera – och kontrastera – skeendet. Den filmade operaföreställningen blir mer som en spelfilm med ett orkesterackompanjemang där dirigenten Jakub Hrůša låter känslorna svalla för fullt.

Solisterna är också enastående. De agerar som skickliga talskådespelare och sångligt är de utomordentliga. Emma Bell med glasklar sopran, Virginie Verrez intensiva och ställvis nästan aggressiva mezzo och Rosalind Plowright som trots sitt annorlunda röstläge (det ska egentligen vara en mörk alt) ger en utsökt gestaltning av Gamla baronessan.

Liksom i den ursprungliga uppsättningen domineras scenografin av stora speglar. Men här används de för att visa projektioner av visioner och parallella skeenden, något som ytterligare förstärker dramatiken.

Inspelad opera blir mestadels en blek återgivning av en levande föreställning, men den här visar upp hela operakonstverket i full glans. Det är definitivt något att införliva i samlingarna.

Lars-Erik Larsson