En känsla av frihet

SKIVKRÖNIKA

Ludwig van Beethoven: Fidelio

Pentatone PTC5186880

3 out of 6 stars

Kärt barn har ju många namn: Leonore blev till slut Fidelio, Beethovens sorgebarn som han kämpade med så länge, operan som till slut ändå blev ett repertoarstycke. Så länge som jag har lyssnat på klassisk musik, så har just Fidelio varit en favoritopera. Jag tror att det är Beethovens rättspatos som lockar mig. Operan genomsyras av upplysningens tro på människan – du får inte göra vad som helst mot någon annan. Den lidande Florestan i sin fängelsehåla blir just en symbol för detta – John Lockes naturrätt omvandlad till opera.

Fidelio måste framföras med maximal inlevelse om det ska bli helt övertygande, eftersom verket har sina dramaturgiska brister. Man undrar hur Beethoven tänkte när han låter Florestan träda in i handlingen först i den andra akten. Verkets ojämnheter till trots, så med ett intensivt uttryck och passion är det ändå få operor som kan gripa tag i en som just denna.

Min idealinspelning på många sätt är Karl Böhms på DG med Staatskapelle Dresden och sångare som James King, Gwyneth Jones, Theo Adam och Martti Talvela. Det finns betydligt mer sofistikerade tolkningar med mer nyanser och raffinemang både i orkesterspel och sång, men oj, oj, vilket ös Böhm och hans medmusikanter bjuder på. Här står allt på spel – det gäller till varje pris att ta tillbaka friheten och ställa allt till rätta. Var det här rent av något alldeles extra viktigt just för efterkrigstidens generation som hade upplevt andra världskrigets lidande?

Fidelio har ofta blivit lyckad på skiva och det finns i övrigt en lång rad av fina versioner från dirigenter som Furtwängler, Fricsay, Klemperer, Maazel, Bernstein m. fl. med idel storsångare i huvudrollerna. Nyligen kom också den allra senaste från det kaliforniabaserade bolaget Pentatone med den tyske veteranen Marek Janowski vid pulten. Inspelningen är gjord i Dresden precis som Böhms, men inte med det berömda kapellet utan med stadens andra förnämliga orkester, Dresdner Philharmonie. Allt spelades också in under pandemin 2020 med anpassat avstånd mellan musiker och sångare. Och statsoperans kör, ja, den fick spelas in separat i efterhand. Bland solisterna märks det unga norska sopranstjärnskottet Lise Davidsen, den rutinerade tyske tenoren Christian Elsner och bland basar och barytonsångare finns Georg Zeppenfeld och Günther Groissböck.

Med en sådan samling skickliga artister och med ett sedvanligt briljant och klart ljud från Pentatone borde man som lyssnare kunna förvänta sig något riktigt bra. I synnerhet som Janowski härom året på samma bolag gav oss en alldeles ypperlig inspelning av Webers Friskytten med bland annat just Lise Davidsen. Tyvärr är ändå slutresultatet en besvikelse och felet ligger nästan helt och hållet hos dirigenten själv som inte förmår skapa någon större dynamik eller passion. Orkesterrn spelar snyggt och tekniskt skickligt med en stråkbaserad klang, där jag hade önskat att blåsarna fått betydligt större utrymme. Uvertyren ska skaka om oss, vi ska förstå att här väntar något alldeles extra, men här blir det bara en liten viskning, en tom gest utan innehåll. Så fortsätter det tyvärr även om Janowski och hans orkester vaknar till liv i slutscenen, men då är det redan för sent och de har tappat bort sina lyssnare.

Rent vokalt så glänser Lise Davidsen som Leonore – eller Fidelio som hon ju kallar sig för i operan – med genomgående kraft och engagemang i sitt uttryck. Ibland saknas lite subtilare nyanser, men det är säkert något som kommer senare med större erfarenhet. På bas  – och barytonsidan är insatserna godkända från rutinerade Zeppenfeld och Groissböck. Den stora överraskningen för mig är Johannes Martin Kränzle som gör en laddad Don Pizzaro. Minst övertygande är Christian Elsners Florestan som inte på något sätt är dålig – hans klang är vacker – men som inte förmår skapa någon större dramatik och rösten saknar dessutom kraftfulla höjdtoner. Han känns tyvärr mycket blek i jämförelse med t.ex. Jon Vickers och René Kollos heroiska insatser.

Håret reser sig på kroppen, du känner knotter på huden, pulsen höjs – det är det jag vill känna när jag hör en ny Fidelio. Inget av detta ger Janowskis nya inspelning trots en del fina sångarinsatser. Det är väl bara att ta fram Böhms version igen, där det kämpas för fullt för friheten. På liv och död.

Per Nylén

image_pdfimage_print