Foto © Naïve

Effektiv och kylig Mozart

Mozart: Symfonier nr 39 – 41
Ensemble Appasionata
Dirigent: Mathieu Herzog
Naïve V5457 [2CD]

2 out of 6 stars

En av de senare årens största musikpersonligheter Nikolaus Harnoncourt påstår att Mozarts tre sista symfonier är en enhet och därmed kan framföras efter varandra. Han kallar t.o.m. denna treenighet för ”ett symfoniskt oratorium”. Det finns inte mycket information kring tillblivelsen av Mozarts tre sista symfoniska mästerverk, knappt någon korrespondens har hittats kring bakgrunden om verken. Musikforskare tror dock att de var tänkta att framföras vid någon av Mozarts turnéer.

Mathieu Herzog och hans egen ensemble Appassionata framför just dessa tre symfonier på en ny dubbelcd på märket Naive. Det framgår i texthäftet att dirigenten delvis är påverkad av Harnoncourt men att han inte vill kopiera honom, vilket han inte heller gör. Hans ambition är istället att skapa en förbindande länk mellan Bruno Walters varma tolkningar och Harnoncourts historiskt informerade framföranden. Jag tycker dock avståndet till Bruno Walter, eller för den delen Karl Böhm, Otto Klemperer och George Szell, för att nämna några till, är väldigt långt.

Herzogs tolkningar är intensiva och snabba med en transparent klangbild, vilket gör att musicerandet känns rivigt och effektivt. Menuetterna spelas på ett sätt som gör att man undrar vad det var som egentligen hände. Dessa tolkningar är rätt så typiska för vår tids Mozartinterpretationer med raska tempi, sparsamt vibrato, starka dynamiska kontraster och genomlyst orkesterklang.

Problemet är att dessa tolkningar är för kyliga. Var finns den dubbelbottnade mystiken i musiken? Det finns ett skimmer i de bästa Mozarttolkningarna där kontrasterna mellan melankoli och glädje kommer fram på ett helt annat sätt. Hur Mozart ska klinga har Herzog nog en stark uppfattning om, men varför han egentligen framför musiken skulle man som lyssnare vilja veta.  Detta är inte Mozart för mig, men det kan mycket väl vara det för någon annan. Mina referenser har jag angivit i texten här ovan och skulle vilja lägga till ett namn till, Otmar Suitners versioner på Berlin Classics, där det musiceras på ett helt annat sätt och med en helt annan syn på dessa symfonier. Lyssna och döm själv är mitt råd. Ljudbilden som Naive erbjuder är i alla fall utmärkt, luftig och dynamisk.

Björn Sundkvist