Dramatikbefriad belcantoafton

Opernhaus, Zürich, 5 december 2021 – Premiär

Gaetano Donizetti: Anna Bolena

Belcantomästaren Gaetano Donizetti skrev hela 75 operor mellan 1816 och 1845 men för många anses Anna Bolena (urpremiär 1830) vara operan där han äntligen hittade sin personliga stil. Det är den andra operan i tonsättarens serie om Tudortiden i England tillsammans med Elisabetta al castello di Kenilworth (1829), Maria Stuarda (1834) och Roberto Devereux (1837).

Dock, likt många operor från belcantoeran under första halvan av 1800-talet, så föll Anna Bolena i glömska tills den återupptäcktes under sångens guldålder i mitten av förra århundradet med Leyla Gencer och Maria Callas i titelrollen, för att nämna några. Sedan dess har rollen varit en milstolpe för en koloratursopran och naturligtvis för en av dagens mest eftertraktade i det röstfacket: Diana Damrau.

Damrau påbörjade sin Tudorresa med Maria Stuarda när den amerikanske regissören David Alden satte upp operan på Opernhaus Zürich 2018. Nu går samarbetet vidare med Anna Bolena i samma hus och i söndags var det premiär och dags Damraus efterlängtade rolldebut..

Om detta är rätt eller fel tidpunkt är det förstås svårt att säga. Damrau närmar sig nu Anna Bolena från ett mycket lyriskt håll, det är sensuellt sjunget med mycket nyanser och värme, men jag saknar allt av det som just kännetecknade Damrau förr – suverän uttrycksförmåga, spontanitet och dramatik. Damrau har en lysande karriär bakom sig där hon under en period inte bara stod på höjden av sin förmåga utan kanske även satt på koloratursoprantronen, men att ligga på den nivån visade sig vara en aning slitsamt och Donizettis engelska drottningar är kanske ett steg i fel riktning.

Jag misstänker att det ligger en hel del försiktighet i hennes framträdande och hon verkar inte våga sätta in särskilt mycket av sina resurser i denna roll. Jag hoppas för Damraus skull att drottningsresan tar slut med Anna Bolena och inte fortsätter med Elisabetta i Roberto Devereux – rollen som förkortade Beverly Sills karriär med minst fyra år, enligt henne själv.

Istället stjäl den franska mezzosopranen Karine Deshayes showen på premiärkvällen och bjuder på ett temperamentsfullt porträtt av Annas hovdam Giovanna di Seymour. Hon har en stadig och njutbar mezzostämma med naturligt dramatiskt uttryck och kommer fullt till sin rätt i denna roll.

Från herrarna får vi dessvärre mindre imponerande insatser. Jag tänker bland annat på den italienske basbarytonen Luca Pisaroni (Henry VIII), som egentligen har en ganska fin röst, dock med en klang och karaktär som passar opera buffa snarare än seria. Den ryske tenoren Alexey Neklyudov har också en tämligen vacker stämma i mellanläget men som smalnar rejält på höjden där han med nöd och näppe mäktar med Lord Perceys parti. Ska en tenor sjunga belcantorepertoar så är det väl om något höjden han ska ha?

Den spanske dirigenten Enrique Mazzola har haft en rad framgångar på Zürichoperan, inte minst i just belcantorepertoaren och man kan inte annat än säga att han behärskar den som få andra i världen just nu. Mazzola bevisar att orkestern i operor av t.ex. Donizetti har en betydligt viktigare roll än bara ackompanjemang  av sångarna. Under honom spelar Philharmonia Zürich fläckfritt och disciplinerat men slutintrycket är ändå att det är kompromissernas afton – en balans mellan sångarna på scenen och orkestern i diket lyckas Mazzola hitta och hålla genom hela spelets gång, men på dramatikens bekostnad.

Någon laddning finns inte heller i David Aldens regi. Man kan hitta några intressanta aspekter här och där men en sådan opera vilar extremt mycket på just personregin; jag tänker inte minst på duetterna och ensemblescenerna som här präglas av stående sång ut mot publiken. Den lika statiska och inte allt för tilltalande scenografin, signerad Gideon Davey, drar heller inte upp helhetsintrycket. Jag har sett mer liv på scenen i konsertanta belcantoframföranden.

Yehya Alazem