Foto © https://web.stanford.edu/~ichriss/Mitropoulos.htm

2022-08-23 

Dmitri Mitropoulos – passion utan gränser

“Only life suffered can transform a symphony from a collection of notes into a message of humanity.” (Dmitri Mitropoulos)

Den andre juni 1960 klev den 64-årige, grekiskfödde, amerikanske dirigenten Dmitri Mitropoulos upp på podiet på La Scala i Milano för att repetera Gustav Mahlers tredje symfoni. Under arbetes gång drabbades han av en massiv hjärtattack och avled knall och fall. Bara några dagar tidigare hade han fått en lindrigare variant under ett framförande av samma symfoni i Köln, plikttrogen in absurdum fullföljde han konserten trots läkarens protester. Mitropoulos dog mitt karriären när de internationella uppdragen var som intensivast, tyvärr missunnades han möjligheten att på ålderns höst finslipa sin tolkningar.

Mitropoulos levde vidare i minnet hos många musiker och sångare som fascinerades av hans brinnande ögon och de kraftfulla gesterna med händerna som han använde när han dirigerade. Men hos publiken och skivlyssnare hamnade han snabbt i glömska – emellertid släpper Sony nu en box med Mitropoulos samlade produktion på Columbia och RCA. En bastant låda på sammanlagt 69 cd med alla hans studioinspelningar från Minneapolis och New York som ger en fascinerande inblick i denne dirigents karaktäristiska drag. För att få en mer komplett bild av hans konstnärskap bör man dock som lyssnare även ta del av hans många liveinspelningar av orkestermusik – och framför allt opera – på bolag som Orfeo, Walhall och Myto.

Mitropoulos föddes i Atén, utbildade sig som pianist och dirigent i Grekland och Tyskland och fick sitt stora genombrott 1930 med Berliner Philharmoniker, när han kombinerade solist -och dirigentrollen i Prokofjevs tredje pianokonsert. 1936 debuterade han i USA med en konsert i Boston för att senare bli chefsdirigent i Minneapolis (dagens Minnesota Orchestra) mellan 1937 och 1949. Åren i Minneapolis var på många sätt hans lyckligaste och under dessa år höjde han markant orkesterns nivå samtidigt som han utökade deras repertoar med mycket 1900-talsmusik.

Den viktigaste perioden i hans karriär blev de nio åren som chef över New York Philharmonic Orchestra (1949-1958). Samtidigt var det en psykiskt påfrestande tid för honom med ständiga konflikter med orkesterns ledning och med många av dess musiker. Mitropoulos var inte heller den som tog strid med sin omgivning utan fick oftast försöka mäkla fred. Däremot på det konstnärliga planet så lanserade han kompromisslöst mycket okänd repertoar och nyskriven musik, vilket inte alltid gillades av kritiker och musiker. Under hans tid i New York uruppfördes många samtida verk av amerikanska och europeiska kompositörer och han lanserade även Schönberg, Milhaud, Sjostakovitj, Berg och andra viktiga 1900-tals kompositörer som inte spelades så ofta då i USA.

Mitropoulos var en säregen individualist, en djupt religiös ensling, som levde ett spartanskt liv på ett hotellrum i New York nära Carnegie Hall. Han spenderade det mesta av fritiden med att studera partitur och det enda övriga fritidsnöjet var att se en och annan westernfilm på den lokala biografen. Dessutom var han gay, något som i princip var omöjligt att stoltsera med i McCarthys amerikanska 1950-tal. Det kanske egentligen inte var så konstigt att orkesterledningen till slut avsatte sin föga sociale dirigent, med den karismatiske, utåtriktade Leonard Bernstein, som dessutom – på inrådan av sin föregångare – smartare dolde sin egentliga sexuella läggning genom att gifta sig.

Även om uppsägningen från chefsposten i New York rimligtvis måste ha känts bittert för honom med tanke på allt arbete som han hade lagt ned på sin orkestern, så frigjorde ändå detta honom på ett rent konstnärligt plan. Europa öppnades för hans fötter de sista åren av hans liv och han blev en populär gäst hos Wiener Philharmoniker i Salzburg och Wien samt hos de olika italienska operahusen. Den berömda Wienorkestern kunde knappt tro sina ögon att det var sant att deras kollegor i New York hade valt att kicka den dirigent som de själva tyckte var en av de bästa överhuvudtaget.

Opera blev också efter hand en viktigare del av hans dirigentkarriär – han knöts alltmer till MET, där han verkade som ett slag inofficiell chefsdirigent under 1950-talet. Just i opera visar sig Mitropoulos oftast från sin bästa sida med den generationens stora sångare som Del Monaco, Milanov, Albanese, Tucker och Warren, med passionerade tolkningar av framförallt italiensk repertoar – Verdi, Puccini och veristerna – samt Strauss Salome och Elektra. Han uruppförde också och spelade in Samuel Barbers opera Vanessa.

Just passionen och hängivenheten är väl Mitropoulos signum, vilket du som lyssnare får ett flertal exempel på i den nyutgivna Sonyboxen, som också innehåller mycket ovanlig repertoar, så väl från romantiken som 1900-talet. Till höjdpunkterna märks hans dramatiskt laddade tolkningar av Bergs Wozzeck och Sjostakovitjs femte samt tionde symfonier. De är visserligen inspelade i mono, men intensiteten i tolkningarna framgår med önskvärd tydlighet i den här imponerande remastringen från Sony. Många av den tidens stora instrumentalsolister finns också representerade här i samarbete med den grekiskfödde maestron, t.ex. Isaac SternZino Francescatti och Arthur Rubinstein.

Inspelningarna i boxen sträcker sig från 1940 till 1960, vilket förstås gör att ljudkvaliteten varierar. De tidiga 40-talsinspelningarna från Minneapolis kräver en del tålamod från lyssnaren, men för den som inte räds gammalt monoljud så finns det även där en hel del godbitar som stannar kvar i minnet, som den allra första studioinspelningen av Mahlers första symfoni. En kompositör som Mitropoulos lanserade flitigt både i USA och Europa.

Över 60 år har gått sedan Dmitri Mitropoulos gick bort, men gång på gång när jag lyssnar på inspelningarna i den här boxen så är det lätt att inse hans betydelse. Det finns inget återhållet eller något tvekande i tolkningarna, allt är på riktigt – på liv och död.

Per Nylén