Det våras för Meyerbeer

Giacomo Meyerbeer: Romilda e Costanza
Medverkande: Patrick Kabongo, Javier Povedano, Chiara Brunello, César Cortés, Luiza Fatyol, Emmanuel Franco
Passionart Orchestra & Górecki Chamber Choir
Dirigent: Luciano Acocella
Naxos 8.660495-97 [2 CD]
4 out of 6 stars

Det våras för Giacomo Meyerbeer (1791–1864). Den berlinfödde operatonsättaren är inte längre ute i kylan. Ingen talar längre om Hugenotternas ”oanständiga rytmer”, eller hakar upp sig att operakompositören som lade Paris för sina fötter vägrade att lämna sin judiska tro för en fribiljett in i kristenheten.

Uppbackade av notförlaget Ricordis stora Meyerbeerutgåva upptäcker allt fler operascener att hans grand opéras har förbluffande aktualitet med deras budskap om falska profeter och religiös fanatism. Med det följer ett naturligt intresse för Meyerbeers övriga oeuvre, inte minst de sex operorna komponerade under de danande åren i Italien 1817 till 1824 – och där i synnerhet den sista, Il crociati in Egitto kom att lägga grunden för kommande ryktbarhet.

Nyligen kom också Meyerbeers första opera (fast egentligen andra beroende på hur man räknar) Alimelek oder der Wirt als Gast, ut på skivbolaget Sterling. Alimelek uruppfördes i Stuttgart några år innan avresan till Italien och i den är påverkan från det tyska sångspelet och tidens alla turca-exotism fortfarande tydlig.

I Italien komponerade Meyerbeer sina operor i tidens populära rossinistil. Men han var långt ifrån den ende som lade sig till med idiomet från ”svanen från Pesaro”. Det gjorde även Pacini, Mercadante och andra.

Meyerbeer var heller inte den ende tysk som musikaliskt lät sig tjusas av landet där citronerna blommade. Det gjorde också Donizettis lärare Simon Mayr och senare även Otto Nicolai, kompositören till Muntra fruarna i Windsor.

Operan med den lite underliga titeln Romilda e Costanza (två kvinnonamn) kom att bli den första i raden av Meyerbeers italienska operor. Som textförfattare hade han lyckats rekrytera Gaetano Rossi, librettisten bakom Rossinis genombrottsopera Tancredi fyra år tidigare. Efter framgången med Romilda e Costanza i Padua 1817 gavs operan även i Venedig, Milano, Florens och senare även i München och Köpenhamn.

Handlingen i denna tidstypiska räddningsopera utspelar sig i Frankrike. I kampen om tronföljden i Provence har adelsmannen Teobaldo uppnått en stor delseger gentemot sin tvillingbror Retello; han har besegrat hertigen av Bretagne. Men brodern är honom på spåren och traktar efter hans liv. Romilda, den besegrade hertigens dotter som förklätt sig till page, följer förälskad honom i spåren. Hon berättar för Teobaldos ungdomskärlek Costanza om sina känslor och tillsammans utarbetar de en plan för att rädda Teobaldo ur den fängelsehåla i vilken Retello spärrat in honom.

Romilda och Costanza är alltså två kvinnliga protagonister (varav den ena är en byxroll). Vem den så småningom befriade Teobaldo sedan väljer som gemål får väl i detta sammanhang tills vidare vara en hemlighet.

Musiken till denna semiseria (en tragisk opera med komiska inslag och lyckligt slut), som här framförs engagerat och oklanderligt under dirigenten Luciano Acocella, är full av espri och snärtiga melodier som sätter sig på hjärnan. Det är nästan mer Rossini än Rossini själv.

Måhända är sångarna inte helt igenom idealiska i genren. Då tänker jag i första hand på sopranen Luiza Fatyol som Costanza. Mezzon Chiara Brunello, den kongolesiskfödde(!) tenoren Patrick Kabongo och basbarytonen Javier Povedano som flåbusen Retello, lämnar däremot mycket lite i övrigt att önska. Brunello har en praktfull alt i klassisk rossinistil och Kabongo, som sjungit på åtskilliga operascener i Europa och Kanada, besitter en Rossinitenor, måhända inte jämbördig med Lawrence Brownlees, men inte heller långt därifrån.

Första aktens tersett Che barbaro tormento blev operans mest kända nummer, till karaktären erinrande om Tancredis stora hit Di tanti palpiti. Själv fastnar jag även för andra aktens stora tredelade kvinnoduett mellan Romilda och Costanza, i upplägget inte så lite påminnande om andra i genren som i Rossinis Semiramis. Visst, det påminns lite hit och dit, men Meyerbeer hade näsa för vad som låg i tiden.

Inspelningen är gjord vid Rossinifestivalen i tyska Wildbad som har dokumenterat många belcantooperor på Naxos, inte bara av Rossini och Meyerbeer utan även av mindre kända kompositörer i den italienska belcantooperans periferi som Generali, Vaccai och Pacini.

Med denna förstagångsinspelning av Romilda e Costanza är en ytterligare bit lagd i det stora Meyerbeerpusslet.

Henry Larsson

image_pdfimage_print