Foto © Nadja Sjöström

Det moderna möter det traditionella

Konserthuset,  Stockholm, 21 september 2019

Victoria Borisova-Ollas: A portrait of a Lady by the Swanlake för violin och orkester (uruppförande)
Anton Bruckner: Symfoni nr 4 Ess-dur ”Den romantiska” (Version 1881)

Kungliga filharmonikerna
Dirigent: Sakari Oramo
Violin: Baiba Skride

 

Höstens konsertsäsong för Kungliga filharmonikerna började med ett uruppförande av ett nykomponerat verk av den svensk-ryska kompositören Victoria Borisova-Ollas samt Anton Bruckners mäktiga fjärde symfoni.

Första punkten på programmet var Borisova-Ollas nyskrivna violinkonsert som bygger på samma berättelse som i Tjajkovskijs Svansjön, dock utan några musikaliska referenser till den ryske mästarens musik. Kompositören som är född i Ryssland har ju givetvis med sig detta verk från modersmjölken och i hennes version är det solisten som är berättaren.

I programmet kan man läsa följande programförklaring: Min huvudberättare (solisten) är en av de små svanarna som efter att ha förvandlats till människa återvänder till stranden vid sjön och minns hela berättelsen. Tjugo minuter av minnen som väller över henne. Små rörelser i vattnen, den mystiska skogen omsluter sjön precis som tidigare.

Längtar hon efter att åter bli en svan? Det får vi dock inget svar på. Det är ett verk med känslosamma kontraster, där mäktiga klanger bryts av med mer finstämda avsnitt. Mitt i verket får Baiba Skride, som tillägnats verket, möjlighet att i en kadens med eftertryck visa vilken världsviolinist hon är. Musiken, som är dramatisk och lyrisk med skugglika undertoner, är fantasifullt instrumenterad och kommunicerar starkt med lyssnaren.  Detta är inte svår musik men heller alls inte insmickrande utan ett imponerande verk som förhoppningsvis kan få fäste på repertoaren och man får hoppas att Skride får möjlighet att marknadsföra verket vidare ut över världen. Samspelet med Sakari Oramo och orkestern är dessutom övertygande, även om publikens reaktion denna lördag var märkligt ljum.

Efter paus fick vi höra filharmonikerna glänsa i Bruckners fjärde symfoni, den romantiska, ett smeknamn faktiskt tonsättaren själv gett den. Att det vid sidan av hans sjunde symfoni är hans mest populära är inte svårt att förstå, eftersom musiken är bedövande vacker, där det även är lätt för lyssnaren att själv uppfatta de olika motiven om man så vill eller faktiskt bara att avnjuta den som absolut musik.

Verket kräver en stor orkester och brasset får ofta möjlighet att glänsa vilket det också gjorde. Att det kom små skönhetsfläckar är av underordnad betydelse, eftersom de var så få och troligen oundvikliga under 70 minuters koncentrerat musicerande. Även valthornen har en särskild plats i denna symfoni, alltifrån den känsliga inledningen till alla mäktiga tutti, vilka genomgående framfördes med stor skicklighet under konserten. Oramo hade också ett bra helhetsgrepp om verket, där tempi och dynamik kändes väl avvägda. Det var möjligen i finalens avslutning som Oramo borde ha dämpat sig något så att klimax hade kunnat byggas upp mer under en lite längre tid. Trots den här reservationen, råder det ingen tvekan om att Oramo har varma känslor för Bruckners musik och hans kommunikativa förmåga med sin orkester visar på ett samarbete i god symbios.

Det var ett gott drag att koppla dessa två verk på samma konsert och knappast heller en slump. Verken har många år emellan sig men de förenas av en fantasifullhet som ger samhörighet. I vårt land finns det ofta en tendens när det framförs verk av kvinnliga tonsättare att polarisera genusmässigt istället för att koncentrera sig på själva musiken och dess innehåll. Att kritisera musikhistorien efter hur kvinnliga tonsättare behandlats nyttar föga, även om vi måste lära oss av det och inte upprepa misstagen. Det finns idag ingen större anledning att göra feministiska vinklingar i repertoarvalet utan snarare försöka se samhörigheten med vad musiken vill förmedla, som i till exempel i detta fall, av två så vitt skilda tonsättare som Borisova-Ollas och Bruckner.

Dessutom ser man nödvändigheten att i ett konsertprogram blanda ny och gammal musik. De ger näring till varandra och är en förutsättning för att konstmusiken ska leva vidare. Något vi också hoppas att få se mer av framöver i konserthuset.

Björn Sundkvist