Dalibor och Der ferne Klang i Frankfurt

Oper Frankfurt, Frankfurt am Main, 30 mars, 2019
Bedřich Smetana: Dalibor

Oper Frankfurt, Frankfurt am Main, 31 mars 2019 – Premiär
Franz Schreker: Der ferne Klang

Det är inte ofta Bedřich Smetanas opera Dalibor sätts upp utanför Tjeckien. Trots flertaliga gästspel från Prag på 60- och 70-talen, sporadiska produktioner (Wien 1969 och London 1976), konsertframföranden (Carnegie Hall 1977) och radioupptagningar (BBC, Bayerischer Rundfunk), ofta med kända dirigenter och framstående sångare, har operan inte satt sig i repertoarutbudet utanför Tjeckien. Men kanske börjar något hända nu. I höstas gavs Dalibor i bayerska Augsburg och under våren har den varit aktuell i Frankfurt.

Stötestenen är förmodligen ämnesvalet. På något sätt är det tydligen lättare att ta till sig en handling i medeltida riddarmiljö när den utspelar sig i ett land vars språk är någorlunda bekant. Att operans tjeckiskhet, trots att librettot ursprungligen var på tyska, har legat den i fatet är uppenbart, men dess musikaliska värde är obestridligt, för att inte säga unikt.

Smetana själv höll Dalibor för den främsta av sina operor och han sörjde livet ut att operan inte fick samma genomslag som Brudköpet, som i hans ögon var mer lättviktig.

Den tyska regissören Florentine Klepper intresserar sig inte heller för någon tjeckisk historicism i sin uppsättning på Franktfurtoperan. Hennes ingång är maktfilosofisk och med Dalibors devis ”Makt mot makt är världslag” (Macht gegen Macht ist Weltgesetz) som utgångspunkt ställer hon i detta tragiska frihetsdrama modern gatuaktivism mot despotisk mediamakt.

Handlingen är förlagd till någon sorts övermedialiserad nutid. Rättegångsscenen i första akten, där Dalibor anklagas för mord på den som mördat hans vän Zdeňek, utformas som en direktsänd tv-show. Vi befinner oss i Studio 19, en som det ska visa sig hermetiskt sluten värld som hämtad ur någon Stephen King-thriller. Här huserar den moderna mediainkvisitionen med riggade publikreaktioner och webkameror krypande ända upp i studiosminket. När Dalibor gör sin entré får man i närbild följa hans Golgata-vandring genom tv-husets kulvertar.

Den Skavlan-liknande programledaren (Kung Vladislav), briljant porträtterad av den unge kanadensiske barytonen Gordon Bintner, putsar i glittrig tv-kostym sina narcissistiska fjädrar.

Milada, syster till den dödade, är åklagarvittnet som gör en känslomässig kovändning under intryck av Dalibors försvarstal. Hennes ruelser och utbrott med sina aviga intervall och kraftfulla attacker på höjden hör till det knepigaste i dramatisk sopranväg. Polskan Izabela Matuła bemästrar dock med sin välplacerade och välmodulerade spintosopran Miladas parti med bravur.

I andra akten är hon fångvaktaren Beneš (den fine brittiske basen Thomas Faulkner) rekryterade springpojke som raskt levererar snabbmat förbi övervakningsskärmarna och smugglar in Dalibors fiol – här ett par trådlösa hörlurar.

Kanslern Budivoj som chef för kamerateamet sjungs av den utomordentlige basbarytonen Simon Bailey i denna sångligt och musikaliskt genomarbetade föreställning där det unga kärleksparet Vítek (Theo Lebow) och Jitka (Angela Vallone) representerar ungdom och (delvis missriktad) rebelliskhet.

Dalibor själv sjungs av den utmärkte tjeckiske tenoren Aleš Briscein som säkert hade trivts bättre med att göra rollen på sitt modersmål. Briscein har lyskraft och fin känsla för de långa lyriska linjerna i partiet, men hans slanka, omsorgsfulla tonbildning står inte heller i vägen för kraftfullt heroiska utspel.

Nedkortningar och språng i partituret tar emellertid musikalisk udd av första aktens final. Kanske tycker Klepper att den Weber-influerade folkscenen med sin frejdigt stunsiga manskör skär sig mot autonomvänsterns glädjelösa huvor och paroller som ”Fuck the system” och ”Wir sind 99%”? Med sådana vänner behöver dock Dalibor inga fiender.

Då man inte använt sig av originallibrettot, utan av Kurt Honolkas modernare tyska textversion, har Zdeňeks namn, som tillsammans med Miladas kommer över läpparna i Dalibors sista replik, tagits bort. Men det är ju inte heller komplexiteten och den tidvis häftigt omdiskuterade homoerotiken i Dalibors känsloliv som här står i fokus.

En regimmässigt både tveksam och väl genomförd föreställning vars stora behållning förutom Smetanas storslagna musik är de utsökta sångarna och orkesterns fina insatser under Stefan Soltesz.

Om Dalibor är sista föreställningen av denna opera för säsongen så är premiären på Franz Schrekers (1878-1934) Der ferne Klang den första i Frankfurt sedan urpremiären 1912. En radioutsändning av den ur det nazistiska giftskåpet framtagna operan i Hessischer Rundfunk 1947 inbegripen.

Det var i Frankfurt den wienfödde Franz Schreker hade sina stora publikframgångar med operor som Der ferne Klang (1912), Die Gezeichneten (1918) och Der Schatzgräber (1920). Uppbackad av stadens mäktige musikkritiker Paul Bekker, som betraktade Schreker som den tyska musikens Messias, blev han under något decennium jämte Richard Strauss Tysklands mest spelade operatonsättare.

Det var också i Frankfurt den nyligen bortgångne dirigenten Michael Gielen drog igång den moderna Schreker-renässansen med Die Gezeichneten 1979.

Någon har menat att Schreker skrev sina operor femton år för sent. Hans av postwagnerism, verism och impressionism överlastade operor var knappast heller stilideal för de egna kompositionseleverna på musikhögskolan i Berlin, där man kunde hitta den ”nya saklighetens” proselyter som Ernst Křenek, Berthold Goldschmidt, Alois Haba och andra.

Klämd mellan radikaler och en framväxande reaktion, som med fasa betraktade Schrekers ogenerade intresse för tidens sexualpsykologiska insikter, var hans öde beseglat. Utmobbad från sina ämbeten i Berlin dog Schreker 1934, knappt 56 år gammal. Hans namn försvann från operahusen tills det dök upp igen som varnande exempel på nazisternas Entartete Musik-utställning i Düsseldorf 1936.

Efter kriget hade den nya musiken i Tyskland annat att tänka på än att befatta sig med en senromantisk särling som varken på hemmaplan eller internationellt hade haft självbevarelsedrift nog att bygga upp ett eget kontaktnät. Dessutom var man fullt upptagen med att återupprätta dem som fortfarande var i livet som Paul Hindemith, Arnold Schönberg och andra.

I Sverige drog musikkritikern Carl-Gunnar Åhlén tidigt en lans för Schreker i en understreckare i Svenska Dagbladet 1981.

I höst sätter Kungliga Operan i Stockholm äntligen och för andra gången upp Der ferne Klang, eller Klangen i fjärran som den hette då den framfördes där 1927 med Gertrud Pålson-Wettergren och Einar Beyron i huvudrollerna och med Armas Järnefelt som dirigent.

På Frankfurtoperan har den italienske regissören Damiano Michieletto och hans scenograf Paolo Fantin skapat en drömsk, pastellfärgad iscensättning med luft, rymd och minimal rekvisita.  Lätt böljande tylldraperier delar upp den inledningsvis nästan tomma scenen på djupet. Till höger en ljusgrön soffgrupp i femtiotalsstil. Dit hasar sig den åldrade Grete i den tidsmässiga dubbelexponering där hon och Fritz, handlingens huvudpersoner,  operan igenom figurerar som åldrade uppenbarelser av sig själva. Rubriker på årstider och interiörer från ålderdomshem påminner föreställningen igenom om livets förgänglighet.

Även om det är kompositören Fritz som jagar den ”fjärran klangen” så är det den av honom förmådda Gretes tragiska kvinnoöde man får följa: i skogen där hon räddas till livet av en gammal kvinna (Nadine Secunde) och på lyxbordellen utanför Venedig där hon i sin uppsminkade förnedring återigen avvisas av Fritz.

Grete, ett skadat barn i en vad man idag skulle kalla ”dysfunktionell” familj, sjungs mycket inlevelsefullt av den amerikanska sopranen Jennifer Holloway. Hennes timbre har i mellan- och höjdregistren en förbluffande likhet med Elisabeth Söderströms. Holloway har tidigare sjungit bland annat Salome i Dresden och Sieglinde i Hamburg, men gör här sin Frankfurt-debut. En mycket lyckad sådan även av de entusiastiska applåderna från premiärpubliken att döma.

Först i tredje akten framträder den ångerfulle Fritz mer i närbild, då i sin åldrade (men vokalt ungdomliga) gestalt, innan döden gör sig påmind i den återfunna Gretes armar. Det är hon som är klangen han jagat, harpoklangen i den opera han komponerat och som också scenmässigt får sin utformning, men vars sista akt blivit förfelad. Den amerikanske tenoren Ian Koziara ger den av livets fåfänglighet utmattade ett gripande uttryck. Insikten om kärleken som förutsättning för konstnärlig strävan infinner sig i samma ögonblick som den förflyktigas och inte kan tas tillvara: ”Wie kurz – ach wie kurz war der Tag!” I taket dinglar en hel orkesteruppsättning av instrument.

Schrekers opera, med dess lager av dåtida ”dirty realism”, freudiansk djuppsykologi och glidningar mellan dröm och verklighet, är en livsvemodets höga visa, en sorgesång av längtan och ouppfyllda förhoppningar. Det avspeglar sig också i den konstfulla orkesterbehandlingen som trots den yppiga instrumenteringen och en långt gången finfördelning av stråksektionen, påtagligt ofta är kammarmusikaliskt inåtvänd.

Frankfurtoperans orkester och dess generalmusikdirektor Sebastian Weigle gör stor konst av detta Schrekers bländande vackra partitur.

Henry Larsson

Bedřich Smetana: Dalibor (Nyproduktion)
Oper Frankfurt, Frankfurt am Main, 30 mars 2019 (premiär 24 februari 2019)
Regi: Florentine Klepper
Scenografi: Boris Kudlička
Kostym: Adriane Westerbarkey
Video: Anna Henckel-Donnersmarck
Dirigent: Stefan Soltesz
Frankfurter Opern- und Museumsorchester & Chor der Oper Frankfurt
Dalibor: Aleš Briscein
Milada: Izabela Matuła
Vladislav: Gordon Bintner
Budivoj: Simon Bailey
Beneš: Thomas Faulkner
Vítek: Theo Lebow
Jitka: Angela Vallone

Franz Schreker: Der ferne Klang (Nyproduktion)
Oper Frankfurt, Frankfurt am Main, 31 mars 2019 (Premiär)
Regi: Damiano Michieletto
Scenografi: Paolo Fantin
Kostym: Klaus Bruns
Video: rocafilm (Roland Horvath, Carmen Zimmermann)
Dirigent: Sebastian Weigle
Frankfurter Opern- & Museumsorchester & Chor der Oper Frankfurt
Grete Graumann: Jennifer Holloway
Fritz: Ian Koziara
Wirt des Gasthauses ”Zum Schwan”: Anthony Robin Schneider
Ein Schmierenschauspieler: Iurii Samoilov
Der alte Graumann: Magnús Baldvinsson
Seine Frau: Barbara Zechmeister
Dr. Vigelius: Dietrich Volle
Ein altes Weib: Nadine Secunde
Der Graf: Gordon Bintner
Der Baron: Iain MacNeil
Die alte Grete: Steffie Sehling
Der alte Fritz: Martin Georgi