Bruch. Stenhammar. Christian Svarfvar
Rubicon RCD1033 [1 CD]
Foton (vänster-höger): © Rubicon – Christian Svarfvar © Anders Alm
Att koppla Max Bruch och Wilhelm Stenhammar på samma cd kan tyckas udda, men är egentligen inte alls konstigt. Bruch var väldigt intresserad av svensk musik och vår svenske tonsättare Stenhammar var verksam under samma tid. Bruch skrev även en samling svenska danser och även annan svenskinspirerad musik.
Stenhammar som var dirigent i Göteborg framförde även Bruchs violinkonsert mer än en gång. Så kopplingen är en god tanke. Bruchs första violinkonsert i g-moll är hans mest kända verk. Tonsättaren var mycket irriterad över att hans två övriga konserter inte hade samma framgång eftersom han själv ansåg dem vara av samma goda kvalité som den första. Men trots att tiden har gått så har ännu inte den andra och tredje konserten fått fotfäste i repertoaren. Den första konserten är ett mästerverk och har länge stått på de flesta stora violinisters repertoar. Detta medför också att utbudet på skiva är överväldigande. Violinister som Jascha Heiftez, Itzak Perlman, Anne-Sophie Mutter, Kyung-Wha Chung och många fler har gjort utmärkta framföranden på skiva så vad motiverar då att man införlivar Christian Svarfvar i sin samling? Ja, skulle det hänga på Bruch skulle jag nog säga ingenting. Missförstå mig inte, detta är en fantastisk fin violinist och jag hade behållning av denna tolkning som är engagerad och väldigt fint spelad av solist och orkester. Men, den når ändå inte till höjderna hos till exempel Kyung-Wha Chung under Rudolf Kempe på en Decca-inspelning från 70-talet, som tillika är min referensinspelning. Det finns en passion och nerv i de bästa inspelningarna som denna nykomling inte riktigt når upp till.
Skivans behållning är de två verken av Stenhammar. Romanserna (här med piano istället för de kanske mer kända orkesterarrangemangen) och sonaten är ljuvlig musik och hörs alldeles för sällan. Varför finns det inte fler stora violinister som tagit sig an dessa verk? Jag blev hänförd av musiken och framförandena – och skivan är värd att skaffa för Stenhammar enbart. Svarfvar är en violinist som redan har spelat in flera skivor, och jag är övertygad om att det kommer fler för han är en otroligt skicklig musiker. Skivmärket Rubicon levererar också en fin ljudbild; välbalanserad och med fin dynamik. Stig Jacobsson har en intressant text i häftet som medföljer och som visar på logiken i kopplingen Bruch/Stenhammar. Det finns dock ingen artistinformation utan där hänvisas man till bolaget Rubicons hemsida. Lite bristfälligt tycker jag. Skaffa och lyssna på Stenhammar – flera gånger!
Björn Sundkvist
Max Bruch: Violinkonsert nr 1 i G-moll
Wilhelm Stenhammar: Violinsonat i A-moll op. 19, 2 sentimentala romanser op. 28
Londons Philharmonic Orchestra
Dirigent: Joana Carneiro
Violin: Christian Svarfvar
Piano: Henrik Måwe
