Nerone i Bregenz © Bregenzer Festspiele/Karl Forster

Bortglömd opera av Boito på festspelen i Bregenz

Bregenzer Festspiele 2021

Festspielhaus, Bregenz, 2 augusti 2021

Arrigo Boito: Nerone

Arrigo Boito (1842-1918) har gått till historien för sitt samarbete med Verdi där han skrev libretton till Otello och Falstaff samt till den reviderade versionen av Simon Boccanegra. Som kompositör är han känd för sin opera Mefistofele som länge ansågs vara en raritet men som har framförts då och då på senare år, inte minst i Roland Schwabs uppsättning på Bayerische Staatsoper som senare gavs ut på DVD [Unitel A05050272]. Den kan varmt rekommenderas.

Men under hela sitt vuxna liv ägnade sig också Boito åt ett verk som skulle sammanfatta hans vision och föreställning av det ideala musikdramat: Nerone. Operans handling bygger på fiktiva scener om den romerske kejsaren Nero vars liv har förknippats med tyranni, extravaganser och vansinne. Operan skildrar specifikt spänningarna mellan det traditionella Rom och den nykomna kristendomen. Nero är – enligt legenden – känd för att ha mördat sin egen mor (Agrippina) och styvbror, förföljt kristna och orsakat Roms brand 64 e.Kr.

Redan 1862 började Boito sitt långa arbete med verket och han kom att dö 56 år senare utan att ha fullbordat det. Hela tolv år av förberedelser och utforskningar ägnade sig Boito åt innan han påbörjade det riktiga arbetet med att skriva librettot och senare även musiken. 1901 gavs librettot ut som Nerone, tragedi i fem akter, vilket ledde till en uppståndelse i den italienska pressen och hos operapubliken. När Boito dog 1918 hade han tonsatt de första fyra akterna, dock utan att instrumentera dem. Denna uppgift tog sig Arturo Toscanini an och 1924 dirigerade han det efterlängtade uruppförandet av Nerone. Han försökte framföra verket på andra håll men intresset var för lågt och operan försvann snabbt från rampljuset. Under de senaste 25 åren har operan endast spelats i Prag 1998 och tyska Trier 2010.

Musikaliskt innehåller Nerone fantastiska orkester-, kör- och sångpartier med en stor dos av dramatik, men likt den tidigare Mefistofele så har verket en mycket komplicerad struktur där operan är komponerad som ett sammanhängande block av episoder som ställer till med en stor utmaning för såväl interpreter som för lyssnaren. Handlingen är mycket intellektuell och psykologisk och det sceniska skeendet är tämligen svårt att följa.

Festspelen i Bregenz är känd för att framföra ovanliga operor och i år fick regissören Olivier Tambosi och scenografen Frank Philipp Schlössmann uppgiften att sätta upp Nerone, en uppgift som på förhand känns omöjlig med tanke på verkets komplexitet. Här försöker de förmedla operans kärna genom effektskapande snarare än genom att fokusera på karaktärerna själva. Följer man personregin som fortlöper på en vridscen så är det svårt att få grepp om vad som sker utan istället får man se den stora sceniska helheten. Genom surrealistiska sceniska effekter försöker regiteamet framhäva extravagansen och skräcken under Neros styre och dualismen i verket; mellan det goda och det onda, och mellan himmel och helvete.

Framförandets stora behållning är det suveräna orkesterspelet från Wiener Symphoniker under den tyske dirigenten Dirk Kaftan. Han krämer ur varje dramatisk nerv ur partituret och håller framförallt grepp om den musikaliska helheten med en röd tråd från början till slut. Prags filharmoniska kör kommer också helt till sin rätt.

Rollerna Nerone och Simon Mago påminner ganska mycket om Otello och Jago i Verdis opera och kräver i sin tur också sångare av rang. Den mexikanske tenoren Rafael Rojas lyckas gestalta titelrollens vansinne men hans smala tenor saknar den dramatiska tyngden för övertyga fullt ut vokalt. Bättre sjunger italienaren Lucio Gallo Simon Magos parti med sin tunga, mörka baryton. Ryskan Svetlana Aksenova gör en suverän Asteria med sin dramatiska sopran som även besitter mycket fina nyanser. Sångarna i de övriga rollerna gör mycket solida insatser, inte minst Brett Polegato som Fanuél och Alessandra Volpe som Rubria.

Lyssnar man på enskilda partier så inser man att Boito inte låg långt bort bakom Verdi – skillnaden var att den senare var en teaterman utan dess like som visste precis hur man ska få ut så mycket som möjligt av så lite som möjligt. Nog kände Boito under de sex decennier han arbetade på Nerone att uppgiften var en aning för omfattande och det kanske inte är så konstigt i slutändan att den aldrig fullbordades, även om den fyraktiga versionen känns någorlunda tillräcklig.

Hur som helst, en eloge till festspelen i Bregenz för att ha satsat på denna raritet. Troligtvis dröjer det länge innan Nerone spelas igen någonstans men som tur det så finns det ett par inspelningar av verket som man kan glädja sig åt; Eve Queler från 1996 [Hungaroton 12487] och Gianandrea Gavazzeni från 1975 [Bongiovanni GB2388/89-2].

Yehya Alazem

Festspielhaus, Bregenz, 2 augusti 2021
Arrigo Boito: Nerone
Regi: Olivier Tambosi
Scenografi: Frank Philipp Schlössmann
Kostym: Gesine Völlm
Dirigent: Dirk Kaftan
Wiener Symfoniker & Prags filharmoniska kör
Medverkande: Rafael Rojas, Lucio Gallo, Brett Polegato, Svetlana Aksenova, Alessandra Volpe, Miklós Sebestyén, Taylan Reinhard, Ilya Kutyukhin, Katrin Wundsam, Hyunduk Kim, Shira Patchornik

image_pdfimage_print