Malin Byström © Peter-Knutson

Berusande sång från Malin Byström i Helsingborg

Konserthuset, Helsingborg, 7 november 2019

Marcelle Germaine Tailleferre: La Valse des dépeches och Quadrille ur Bröllopet på Eiffeltornet
Henri Duparc: Chanson triste, Le Manoir de Rosemonde, Extase och L’invitation au voyage
Ture Rangström: Vinden och trädet, Vingar i natten och Bön till natten
Terry Riley: In C 

Helsingborgs Symfoniorkester
Dirigent: Fredrik Burstedt
Sopran: Malin Byström

 

För tio år sedan hörde jag Malin Byström sjunga Wagners Wesendonck-Lieder i Helsingborgs konserthus. Då var hon nybliven Birgit Nilsson-stipendiat. Sedan dess har hon firat stora triumfer vid Europas främsta operahus och är nu en av Sveriges mest efterfrågade sångerskor. Förra året fick hon ta emot priset som ”Årets kvinnliga sångare” vid Opera Awards i London. Framgångarna hindrar henne inte från att hedra sin hemstad och dess konserthus med framträdanden. Den här kvällen bjuder hon på romanser av Duparc och Rangström.

Innan den hemvändande sångerskan gör entré spelar Helsingborgs symfoniorkester, under dirigenten Fredrik Burstedts distinkta ledning, musik av den franska tonsättaren Marcelle Germaine Tailleferre. Tailleferre var den enda kvinnliga medlemmen i tonsättargruppen Les Six, i vilken bland andra Poulenc och Honegger ingick. Musikens karaktär av parisiskt stadsliv och karnevalsliknande yra sätter an tonen för det tema som kvällens konsert har fått, ”rus”.

Berusning i mer melankolisk och sensuell form återfinns i Henri Duparcs suggestiva romanser, med texter av bland andra Baudelaire. Malin Byströms beslöjade röst gör sig utmärkt här, och hon framför de fyra sångerna med passion och därtill det driv som måste till för att göra dem rättvisa. Jag förhäxas av hennes tolkningar av ”Chanson triste” och ”L’invitation au voyage”. Dock störs jag något i mitt rus av en inte helt alert blåsarsektion, men det är en skönhetsfläck som överglänses av kvällens stora stjärna.

Övergången till Ture Rangströms romanser (alla med text av Bo Bergman) blir på ett sätt angenäm, eftersom det är så sällan man hör Byström sjunga på svenska. Men direkt efter Duparcs själfulla sånger hade jag hellre hört exempelvis ”Melodi” än ”Vinden och trädet”, som jag tycker hör till Rangströms svagare romanser. ”Vingar i natten” och ”Bön till natten” känns som mer givna val i sammanhanget. Här får vi höra sopranen sjunga med sin mörka klang i det lite lägre registret.

Konserten avslutas med det minimalistiska portalstycket In C av Terry Riley. Dirigenten informerar oss om att partituret omfattar endast en sida, att det kan framföras av två personer lika gärna som två hundra, att det kan ta två minuter att framföra eller två timmar. Vart stycket tar vägen blir en överraskning såväl för musikerna som för åhörarna. Tonen C hörs ständigt som en tickande klocka eller envis signal, medan instrumentalisterna turas om att interfoliera med korta, upprepade fraser.

Under de fyrtio hypnotiska minuter som experimentet In C pågår, längtar jag efter att Malin Byström skall komma in som gumman i lådan och riva av ett trestruket eller åtminstone tvåstruket c. Tyvärr får vi nöja oss med sju romanser före pausen, utan extranummer. Enligt programmet skall romansprogrammet ta sammanlagt tjugoåtta minuter, men det är optimistiskt tilltaget. Romanser är ögonblicksbilder. Malin Byström kommer in som en vind och drar lika fort iväg. Eller har jag blivit så berusad av henne att jag tappat tidsbegreppet?

Men den som vill stanna kvar i ruset lite till och höra vår världssopran sjunga dessa sånger igen och fler därtill, kan införskaffa den nyinspelade cd-skivan som är ett resultat av hennes samarbete med HSO. ”Orchestral songs” är faktiskt Malin Byströms första soloskiva.

Martina Björk