Belcantotriumf i tveksam regi

Deutsche Oper am Rhein, Düsseldorf, 2 januari 2020
Vincenzo Bellini: I puritani (Nyproduktion)

Den mexikanske tenoren Rolando Villazón hade en lysande karriär under 2000-talets första decennium, men i takt med att rösten har tappat i kvalitét har den före detta stjärntenoren ägnat sig åt att regissera opera. Resultatet har varit blandat. Senast jag fick uppleva något av Villazón i regiväg var det en minst sagt usel uppsättning av Johann Strauss operett Läderlappen på Deutsche Oper Berlin (premiär våren 2018) och mina förväntningar inför hans nyuppsättning av Bellinis Puritanerna på Deutsche Oper am Rhein i Düsseldorf var därför tämligen låga.

Puritanerna är Bellinis sista opera (urpremiär i Paris 1835) och utspelar sig i 1600-talets England under inbördeskriget mellan de protestantiska puritanerna och katolska rojalisterna. Elvira älskar rojalisten Arturo, men är bortlovad till puritanen Riccardo. Till slut lyckas Elvira få sin pappa Gualtiero och farbror Giorgio att bevilja henne äktenskap med sin älskade Arturo, som dock precis innan bröllopet flyr med Karl I:as änka Enrichetta som han precis har räddat. Elvira känner sig då bedragen och tappar förståndet och Arturo blir i sin frånvaro dömd till döden. Mot operans slut återvänder Arturo och Elvira får tillbaka förståndet. Arturo grips av puritanerna, men i sista stund kommer Elviras farbror Giorgio med glada nyheter om att rojalisterna har besegrats, Arturo befrias och får fira sitt bröllop med Elvira.  

Villazón låter handlingen utspela sig i en stor sal som med små justeringar skiftar mellan en kyrka och ett parlament. Scenografin (Dieter Richter) och kostymerna (Susanne Hubrich) tyder delvis på att vi fortfarande befinner oss i 1600-talets England. Däremot känns det omöjligt att sätta de förekommande moderna MP4-automatvapnen i något vettigt sammanhang. Det skulle möjligen kunna vara en “länk” mellan tiden då operan utspelar sig och dagens samhälle, men det fungerar inte särskilt bra. Villazón vill lyfta fram puritanernas fundamentalism och extremism, och även inslag av kvinnohat, men den statiska och tama regin gör att det hela inte blir särskilt trovärdigt. Uppsättningens största frågetecken kommer mot slutet: efter att Arturo har benådats gifter han sig med Enrichetta och Elvira tappar återigen förståndet igen och faller ihop i förtvivlan. Det slutar alltså olyckligt, helt mot Bellinis intentioner.

Fokuset i uppsättningen ligger till stor del på Elvira som sjungs och gestaltas alldeles formidabelt av den rumänska sopranen Adela Zaharia. Hennes Elvira har allt: en personlig och vacker timbre, briljanta koloraturer, tvärsäkra höjder med marginal och därtill ett naturligt dramatiskt uttryck i rösten och en suverän gestaltningsförmåga. Jag skulle inte överdriva om jag påstod att hennes prestation placerar sig bredvid legendarer som Joan Sutherland och Beverly Sills i den rollen.

I den mördande svåra tenorrollen Arturo bjuder den rumänske tenoren Ioan Hotea på belcantosång i den gamla skolan. Han besitter en mycket njutbar tenor som har en fri höjd upp till trestrukna D med bibehållen vacker klang och utan att smalna av allt för mycket vilket är vanligt hos en del tenorer i den rollen.

De övriga sångarna gör också mycket fina prestationer, och då främst Günes Gürle och Luca Dall’Amico med sina härliga basklanger. Även kören och Duisburger Philharmoniker bjöd på fina insatser under dirigenten Antonino Foglianis som lyckas kombinera kammarmusikalisk förtätning med ett energiskt och dynamiskt orkesterspel.

Yehya Alazem

Vincenzo Bellini: I puritani (Nyproduktion)
Deutsche Oper am Rhein, Düsseldorf, 2 januari 2020 (Premiär 18 december 2019)
Regi: Rolando Villazón
Scenografi: Dieter Richter
Kostym: Susanne Hubrich
Dirigent: Antonino Fogliani
Duisburger Philharmoniker & Chor der Deutschen Oper am Rhein
Elvira: Adela Zaharia
Gualtiero Valton: Günes Gürle
Giorgio: Luca Dall’Amico
Arturo Talbot: Ioan Hotea
Enrichetta: Sarah Ferede
Bruno Roberton: Andrés Sulbarán