Foto: Deutsche Oper Berlin © Leo Seidel

Belcanto-frossa i Berlin

Deutsche Oper, Berlin, 8 februari 2019
Gaetano Donizetti: Lucia di Lammermoor

Deutsche Oper, Berlin, 10 februari 2019
Vincenzo Bellini: La Sonnambula


Varför spelas det så få belcanto-operor i Sverige? Den frågan låg i luften redan när jag som nybliven operaälskare i början på åttiotalet gjorde mina första besök på det som då hette Kungliga Teatern i Stockholm. Frågan har aktualiserats till och från under de snart fyrtio år som har passerat, inte minst vid de lätträknade tillfällen de svenska operahusen faktiskt har satt upp belcanto-operor. Oftast utanför huvudstaden. Undantaget är givetvis Gioacchino Rossinis buffa Barberaren i Sevilla som verkar ha en given plats i standardrepertoaren och Giuseppe Verdis mellanperiodsoperor som kanske skall anses tillhöra en egen kategori?

Endast sångare av absolut världsklass kan gjuta liv i dessa mumifierade mystifikationer säger en del surmulna kritiker som förklaring till belcantons frånvaro på repertoaren. Är det verkligen så? För att en Mozart-opera skall bli riktigt njutbar bör den helst också sjungas av sångare med för ändamålet passande röster. Ändå spelas hans operor i parti och minut, ibland med perfekta – men lika ofta med mindre lämpliga – besättningar. Förvisso är Figaros bröllop och Don Giovanni obestridliga mästerverk, möjligen de två bästa operor som någonsin har gjorts, men även de kräver rätt sammanhang för att fullt ut kunna uppskattas av publiken.

Trött på att vänta på det som aldrig kommer till Stockholm reste jag till Berlin där Deutsche Oper den 8-10 februari 2019 anordnade ett Belcanto symposium – Faszination Belcanto – med föreläsningar, intervjuer, musikaliska uppvisningar och två helaftonsoperor: Gaetano Donizettis Lucia di Lammermoor och Vincenzo Bellinis La Sonnambula (Sömngångerskan). Utöver dem finns även Verdis Rigoletto och den ovan nämnda Barberaren på Deutsche Opers aktuella repertoar.

Symposiet lyfte frågan hur belcanto-repertoaren kan presenteras för det tjugoförsta århundradets publik? Hur förhåller sig iscensättare och dagens moderna publik till kraven på trovärdighet kontra skönsång och den virtuosa uppvisning som är belcanto-konstens signum och kanske viktigaste ingrediens? Förutsatt att man accepterar den vedertagna definition som placerar belcanton i det tidiga 1800-talet.

Även i Tyskland klagas det på att det spelas för lite belcanto, inte minst bland de Berlin-baserade kritikerna, och skulden läggs ofta på den tyska ”regiteatern” som verkar ha förlorat en generation av regissörer till åsikten att verken är ointressanta för vår tid eller omöjliga att iscensätta. Detta till trots har det de senaste åren getts en hel del belcanto-operor på olika spelplatser i Tyskland och i övriga Europa. De vanligast förekommande är – återigen Barberaren undantagen – Bellinis Norma, Donizettis Kärleksdrycken och Lucia di Lammermoor samt Rossinis Askungen. Men även operor som Rossinis L’italiana in Algeri, Donizettis Don Pasquale och Bellinis I Capuleti e i Montecchi (Romeo och Julia) har förekommit på flera operahus.

Deutsche Oper i Berlin har de senaste säsongerna även spelat tre av den tyske Giacomo Meyerbeers operor Vasco da Gama (Afrikanskan), Hugenotterna och Profeten, som trots sin grandiosa form kan räknas in i genren. Dit hör givetvis också operor av Saverio Mercadante och Giovanni Pacini och verk av en del andra samtida kompositörer.

Ett digert program presenterades under de tre dagar symposiet pågick. Vid sidan om föreläsningar och diskussioner kunde man t.ex. njuta av musikaliska pärlor i historiska upptagningar från Deutsche Opers scen. Den fina ryska sopranen Elena Tsallagova gav tillsammans med en pianist prov på hur man som sångerska kan arbeta med vansinnesarian i Lucia di Lammermoor. Belcanto-älskarna bjöds också på en verklig högtidsstund då den italienska sopranen Lucia Aliberti – i många år belcanto-drottning på Deutsche Oper – mötte publiken och berättade om sin karriär. De som råkade befinna sig i salongen på Kungliga Operan den 10 december 1997 fick vara med om en minnesvärd kväll då Lucia Aliberti gjorde ett enstaka och oväntat gästframträdande som Norma i Bellinis opera med samma namn.

Så till själva operorna:

Den 8/2 gavs Donizettis Lucia di Lammermoor – i den helt förhärskande italienska versionen, med libretto av Salvadore Cammarano efter Walter Scotts roman Bruden från Lammermoor – som hade urpremiär i Neapel 1835.

Den maltesiske världstenoren Joseph Calleja gjorde rollen som Edgardo medan Lucia sjöngs av den unga ryska sopranen Svetlana Moskalenko – känd för Malmöoperans publik som Lakmé. Det var den 140:e föreställningen i den här uppsättningen, som hade premiär på Deutsche Oper den 15 december 1980, och den nästintill fullsatta salongen vittnade om dess obrutna popularitet.

Lord Enrico Ashton vill av politiska skäl gifta bort sin syster Lucia med Lord Arturo Bucklaw, men hon är redan förälskad i Enricos dödsfiende Edgardo Ravenswood och Enrico svär att hämnas deras kärlek. Det är upptakten till en olycksalig historia som givetvis leder till hennes vansinne och de båda älskandes död.

En av det förra seklets kompetenta operahantverkare, Filippo Sanjust, svarade för regin med handlingen, i enlighet med librettot, förlagd till 1500-talets Skottland. Kör och solister uppträdde således i vad som såg ut som tidstrogna kläder och agerade på en scen med målad fond och kulisser med enkla sättstycken föreställande buskage och liknande. De första scenerna utspelade sig som sig bör vid en fontän, respektive en skog och de senare i olika rum på slottet Ravenswood där Lord Ashton bor.

För dagens operapublik som ständigt matas med ”modernistiska” nytolkningar av operor kan det säkert vara befriande att se en mer traditionell uppsättning som följer librettot och presenterar handlingen rakt upp och ner. Det tycker jag vanligtvis också, men just den här produktionen kändes vid det här laget ganska mossig och ensemblen verkade till stora delar nöja sig med att röra sig åt rätt håll och sjunga det som stod i partituret. Det är kanske avsaknaden av en verksam regissörs vakande öga som är orsaken till att föreställningen stagnerat och agerandet dragits ner till ett minimum?

Givetvis var det Joseph Calleja som var föreställningens huvudattraktion och från det ögonblick han visade sig på scenen blev han också med sin blotta närvaro dess medelpunkt. Det var en ynnest att få se denna sofistikerade tenor som utan åthävor och tack vare sin formidabla andningsteknik förmådde att med bara sångens hjälp förmedla vad som verkade som ett nästintill outtömligt register av känslor. Det kraftfulla mellanregistret med det karaktäristiska vibratot överträffades endast av hans ännu mer skimrande höjd, som när han sjöng ut hela sin förtvivlan i sista aktens aria Tombe degl’avi miei.

Det annonserades före föreställningen att Calleja var indisponerad, men i mina öron märktes ingenting av detta. Tvärtom bjöd både han och Svetlana Moskalenko kvällen igenom på en strålande uppvisning i skönsång.

Jacques Lacombes dirigering kändes däremot inledningsvis en aning ofokuserad och orkestern spelade lite väl stompigt. Men efter att det i första aktens duett, Ah! Verrano a te sull’aure tänt till mellan Calleja och Moskalenko ökade intensiteten även i orkesterdiket och från det ögonblicket tillvaratog Lacombe varje nyans i Donizettis harmonirika partitur.

En av operans höjdpunkter är förstås vansinnesscenen när Lucia just har huggit ihjäl sin påtvingade brudgum Arturo och kommer in på scenen i en blodfläckad klänning med en dolk i handen. Det spelar ingen roll att Moskalenko här verkar mer förvånad än vansinnig och att det snarare ser ut som om hon just haft en batalj i badrummet med ett rödfärgat läppstift, för hon framförde cabalettan Spargi d’Amaro pianto på ett fullkomligt enastående sätt. Även om hennes röst kanske inte har den dramatiska nerv som jag vanligtvis förknippar med den här scenen så kompenserade hon det mer än väl med sin vackra lyriska sopran som skarvlöst kvittrade sig igenom arian.

Noel Bouley sjöng Enrico, Maiju Vaattoluoto Alicia, Ya-Chung Huang Arturo och Byung Gil Kim Raimondo och särskilt de två sistnämnda sångarna var övertygande med sina kraftfulla och välklingande röster.

Slutsatsen blir väl att så länge man kan förlita sig på fantastiska sångare så går det att köra vidare med den här uppsättningen, men att det kanske trots allt börjar bli dags för Deutsche Oper att göra en ny produktion av Lucia di Lammermoor?

Att en nyinstudering också kan bli en framgång bevisades två kvällar senare då man gav Bellinis La Sonnambula från 1831, i en uppsättning signerad duon Jossi Wieler och Sergio Marabito, som hade premiär i Stuttgart 2011 och på Deutsche Oper den 26 januari i år.

Felice Romanis libretto efter en förlaga av Eugène Scribe handlar om den enkla men vackra Amina som skall gifta sig med byns förmögne son Elvino. Värdshusvärdinnan Lisa älskar också Elvino och lyckas göra honom svartsjuk då hon avslöjar att Amina har tillbringat natten i greve Rodolfos sängkammare. Vad inget vet är att Amina är sömngångerska och sig själv ovetandes har vandrat in i grevens sovrum och sedan somnat i dennes säng. Historien slutar dock lyckligt då sanningen uppdagas och de båda älskande kan förenas i äktenskapet.

Wielers och Morabitos förstklassiga iscensättning, med lika kongenial scenografi och kostymering av Anna Viebrock, utspelade sig i denna tolkning i en interiör som passar för det lilla samhällets alla sociala situationer. Det vi ser skulle kunna vara en skola lika gärna som en ölhall, väntsal eller en kyrka. En mellanvägg faller ner, lika enkelt som genialt, och plötsligt förvandlas det stora samlingsrummet till baronens sovrum. Det genomtänkta scenografikonceptet underlättar övergångarna mellan olika scener och bidrar till att föreställningen hela tiden behåller fokus på spelet till gagn för både den musikaliska framställningen så väl som agerandet på scenen.

Uppsättningen bjuder på ett förtjusande persongalleri av karaktärer och den detaljerade regin är genomtänkt in i minsta detalj vilket gör att hela ensemblen, inklusive Deutsche Opers utmärkta kör, har sina givna roller i den nedärvda by-hierarki där alla känner alla.

Foto: Venera Gimadieva (Amina) i La Sonnambula © Bernd Uhlig

Till raden av unga ryska sopraner som behärskar belcanto-repertoaren sällar sig också Venera Gimadieva, som redan inlett en fin internationell karriär med roller som Violetta i La Traviata och Lucia di Lammermoor. Hon är alltigenom övertygande som den olyckliga Amina som inte kan förstå Elvinos plötsliga svartsjuka och ännu mindre hur hon själv hamnat i grevens säng? Även om hennes timbre egentligen kanske passar bättre för den nerviga Lucia än den ljuva Amina, så är det likväl en sånguppvisning i världsklass som hon bjuder den fullsatta salongen på.

Jesús Léon gör ett lika gripande och trovärdigt porträtt av den kärlekskranke Elvino som kastas mellan tillit och tvivel. Hans lyriska tenor är smal, men elegant och när han i andra akten får spela ut hela sin upprördhet över de svek han blivit indragen i, släpper förtöjningarna helt och rösten överraskar med en glansfull och fri höjd.

Den långe kroatiske basen Ante Jerkunica gör en så attraktiv och tilldragande greve Rodolfo att man utan motstånd låter sig förföras av hans mörka bas i arian Vi ravviso, o luoghi ameni. Det är inte svårt att förstå bybornas glädje över hans entré i samhällsordningen.

Kvällens kanske mest uppskattade rollprestation gjorde den erfarna mezzosopranen Helene Schneiderman i rollen som Aminas fostermoder Teresa, vokalt övertygande och obetalbart komisk. Med handväskan i full sving har hon ett finger med i alla spel och skriver till och med på äktenskapskontraktet för Aminas räkning.

Orkestern under dirigenten Stephan Zlilias ledning var i toppform och spelade med säkerhet föreställningen igenom och särskilt träblåssektionen glänste. Melodirikedomen flödade över salongen och orkestern tog till fulländning vara på varje tillfälle att spela ut Bellinis långa suggestiva linjer.

Inte oväntat är det i sömngångarscenen Ah! non credea mirarti som Gimadieva övertygar som allra mest. Den ensamma klarinetten i orkesterdiket besvarar hennes klagan medan rösten ringlar sig mjukt igenom arian innan hennes briljanta koloratur kastar sig upp i höjden.

Berlinarna har fått en förstklassig produktion, som välförtjänt vunnit pris som bästa föreställning, att lägga till den redan stora och varierade repertoar som bjuds på med tre förträffliga operahus. La Sonnambula ges denna säsong även den 19 och 25 maj på Deutsche Oper.

Nå, hur förhåller sig då den moderna operapubliken till belcanton? Några entydiga svar finns naturligtvis inte att ge. Men att det på den europeiska kontinenten finns ett stort intresse för belcanto-operor väcker ändå vissa förhoppningar om att även den svenska operapubliken är redo för mer. Åtminstone i större utsträckning än vad ledningarna för de svenska operahusen verkar tro.  

Senaste gången som Lucia di Lammermoor spelades på Stockholmsoperan var – bortsett från ett gästspel på åttiotalet – för sextio år sedan. Närmare bestämt den 2 maj 1959 då Mattiwilda Dobbs ersatte Margareta Hallin i titelrollen. Och Sömngångerskan har inte vandrat över scenen vid Gustav Adolfs torg sedan 1869 – i det gamla operahuset – då den italienska sopranen Eugénie Sorandi kreerade rollen.

Att man som Rossini- Bellini- och Donizetti-adoratör någonsin skulle få sitt lystmäte tillfredsställt är kanske inte en realistisk förväntan, särskilt med tanke på svenska regissörers något ensidiga intresse för normkritiska nytolkningar. Mitt förslag är att Kungliga Operan därför köper in Wielers och Marabitos fantastiska uppsättning av La Sonnambula med tillhörande dirigent och skönsjungande sångare. Ett passande öppningsprogram för det år 2025 förhoppningsvis nyrenoverade operahuset?

Thomas Winberg

Gaetano Donizetti: Lucia di Lammermoor
Deutsche Oper, Berlin, 8 februari 2019

Regi/Scenografi/Kostym: Filippo Sanjust
Dirigent: Jacques Lacombe
Orchester und der Chor des Deutschen Oper Berlin
Enrico: Noel Bouley
Lucia: Svetlana Moskalenko
Edgardo: Joseph Calleja
Arturo: Ya-Chung Huang
Raimondo: Byung Gil Kim
Alice: Maiju Vaahtoluoto
Normanno: Jörg Schörner

Vincenzo Bellini: La Sonnambula (Nyproduktion)
Deutsche Oper, Berlin, 10 februari 2019 (Premiär 26 januari 2019)
Regi/Dramaturgi: Jossi Wieler, Sergio Morabito
Spielleitung: Philine Tiezel
Scenografi/Kostym: Anna Viebrock
Dirigent: Stephan Zilias
Orchester und der Chor des Deutschen Oper Berlin

Greve Rodolfo: Ante Jerkunica
Teresa: Helene Schneiderman
Amina: Venera Gimadieva
Elvino: Jesús León
Lisa: Alexandra Hutton
Alessio: Andrew Harris
Ein notar: Jörg Schörner
Strige: Rebecca Shein