Beethoven utan kraft och passion

Ludwig van Beethoven: Pianokonserter nr 1-5
Die Kölner Akademie
Dirigent: Michael Alexander Willens
Fortepiano: Ronald Brautigam

BIS BIS2274 [2 CD]
2 out of 6 stars

 

Nästa år blir det Beethovenjubileum, år 2020 markerar att det är 250 år sedan mästaren föddes, vilket nog kommer medföra att skivfloden av Beethovenutgåvor intensifieras. Och det var ju knappt någon brist på skivutgåvor innan heller för den delen. Alla skivbolag med självaktning har börjat med nya bidrag till diskografin och många har tjuvstartat denna höst redan. Nämnas kan bolaget Deutsche Grammophon som kommer med den första heltäckande Beethoveneditionen på cd, och där kan vi verkligen prata vi om en komplett utgåva.

Nu är det dock hans pianokonserter det ska handla om. Skivbolaget BIS ger ut samtliga på en ny dubbel SACD-utgåva med Ronald Brautigam som solist, vilken också är hans andra kompletta Beethovencykel på BIS. I den första spelar han på en modern flygel tillsammans med Symfoniorkestern i Norrköping (SON) under ledning av Andrew Parrott. Den serien var hörvärd även om den knappast tillhörde frontlinjen av kompletta inspelningar. På sin nya inspelning har pianisten valt att framföra dem på fortepiano precis som han gjorde när han spelade in samtliga solopianoverk av Beethoven (även detta för BIS). Som medmusikanter har han Die Kölner Akademie på tidstrogna instrument under ledning av Michael Alexander Willens.

Efter att ha lyssnat igenom dessa ställer jag mig frågan varför? Varför spela denna magnifika och kraftfulla musik på ett pianoforte? Det finns helt klart skäl att tro att instrumentet Beethoven använde vid verkens tillkomst kan ha klingat rätt likt det Brautigam använder men det är knappast ett argument som håller för mig. Under hela 1800-talet utvecklades pianot till att få den klang och det omfång vi idag hör på moderna flyglar. Varför ska man göra Beethoven, men framför allt lyssnarna, denna otjänst att presentera musiken med denna platta smala pianoklang när förutsättningarna finns att göra dem mer attraktiva?

Där detta blir mest påtagligt är i de två sista konserterna. Den fjärde konsertens andra sats med dess inåtvända mystik och dramatik saknar helt karaktär. Det låter helt enkelt väldigt platt. Värst är det i den femte (Kejsarkonserten) där pianots insats i inledningen blir närmast parodisk. Beethovens storslagenhet och visioner kommer helt på skam i denna form av musikarkeologi. Brautigam är en skicklig pianist och orkestern är en god samarbetspartner så ingen skugga över musikerna i sig men deras val att framföra musiken på detta sätt får underkänt. BIS ska också ha en eloge till en bra balans i ljudbilden så att fortepianots veka klang inte försvinner i orkestern. Dessa tolkningar kunde blivit bra om vi fått höra dem med bättre instrument. Detta är klart underkänt.

 

Ludwig van Beethoven: Pianokonserter nr 1-5, Pianokonsert nr 0, Trippelkonsert för piano, violin, cello och orkester, Rondo WoO 6 för piano och orkester, Eroicavariationerna för solopiano.
Deutsches Symphonie-Orchester Berlin
Dirigent: Kent Nagano
Piano: Mari Kodama
Violin: Kolja Blacher
Cello: Johannes Moser
Berlin Classics 030134BC [4 CD]
3 out of 6 stars

I en annan ny komplett utgåva av konserterna musicerar äkta paret Mari Kodama och Kent Nagano tillsammans med Deutsches Symphonie-Orchester Berlin. Här får vi dessutom höra Trippelkonserten för piano, violin, cello och orkester samt en del andra verk.

Pianokonsert nr 0 är en rekonstruktion av en tidigt tänkt konsert av Beethoven. Endast pianostämman finns att ta del av samt vissa anvisningar av Beethoven över hur orkestersatsen skulle utformas, men de är högst vaga. Den är nu rekonstruerad som en fullständig konsert och måste trots stundtals attraktiva idéer med viss charm ändå betraktas som kuriosa, om än intressant att ta del av någon gång kanske.

Kodama är en god pianist, men tyvärr tycker jag att hon saknar lite personlighet och kraftfullhet som pianokonserterna behöver för att göra dem fullständig rättvisa. Hon spelar med ett stolpigt anslag och är dessutom väldigt fantasilös i sina interpretationer. DSO Berlin spelar bra och övertygande under Kent Naganos ledning. Dirigenten har tidigare spelat in alla symfonier med sin orkester i Montreal för Sony och då var resultatet lite blodfattigt och karaktärslöst, men som väl är låter det bättre här. Men om orkesterinsaterna är det mest intressanta i en inspelning av Beethovens pianokonserter är det faktiskt något som inte stämmer.

Att trippelkonserten ingår i boxen är naturligtvis trevligt men tolkningen är rätt pliktskyldig. Tror man inte på musikens förtjänster? Den är inte Beethovens finaste stund men förtjänar ett större engagemang än den får här. Eroicavariationerna är inte särskilt spännande i sin interpretation heller, jämför till exempel med Emil Gilels inspelning på Deutsche Grammophon.

Vill man ha alla Beethovens pianokonserter på ett bräde finns det många bättre att ta del av. Min personliga favorit är nog Claudio Arrau som bland annat har gjort dem med Colin Davis och Staatskapelle Dresden för Philips. Där får man kraftfullheten och framför allt den fullödiga klangen som saknas hos Brautigam och karaktären som du inte hittar hos Kodama. Denna nya utgåva på Berlin Classics förtjänar endast knappt godkänt betyg, även om ljudbilden är luftig och dynamisk.

Björn Sundkvist