Ludwig Van Beethoven, av Joseph Willibrord Mähler (1804-05)

Beethoven 250 år – De omistliga symfonicyklerna

År 2020 firas Beethovens 250-årsdag, vilket kommer att märkas runt om i världen, både i konserthuset och på skiva. Ludwig van Beethoven (1770-1827) är en av musikvärldens giganter – den störste, eller åtminstone en av de största kompositörerna genom tiderna. Bilden av Beethoven är den av den lynnige titanen som går sin egen väg. Han utvecklade dessutom flera musikformer som t.ex. symfonin, stråkkvartetten och pianosonaten på ett banbrytande sätt. Beethoven berör – och stör. Som all stor konst.

Själv tröttnar jag inte på hans musik, tvärtom ju äldre jag blir desto mer fascinerad är jag. Som ung musikälskare var det symfonierna jag först kom i kontakt med och lärde mig älska. Dem har jag levt med sedan 1970-talet och jag har notoriskt samlat olika inspelningar på skiva, vilket föranleder dessa rader. Frågan är vilka inspelningar av symfonierna man bör ha?

Dessa är ändå mina val och jag har valt att göra en sammanställning utifrån kompletta inspelningar med samma dirigent och orkester. Listan ska inte ses som en ranking 1-10 utan bör läsas som de jag inte kan vara utan då var och en ger sin kompletterande bild av hur man kan se på symfonierna.

 

Berliner Philharmoniker/Herbert Von Karajan (Deutsche Grammophon).

Herbert von Karajan gjorde 3 kompletta inspelningar på Deutsche Grammophon, 1962, 1977 samt 1982. Alla tre är hörvärda men den från 1982 är minst angelägen. Även om många förordar den första (som är mycket bra) har jag alltid tyckt allra mest om den från 1977. Jag tycker den har en ännu större kraftfullhet i tolkningen än den första och den har även ett något modernare ljud. Det är marginella skillnader förvisso och man kan vara nöjd oavsett vilken. Karajans tidiga 50-tals inspelning på EMI med Philharmonia Orchestra i London har sina beundrare men jag är inte lika imponerad.

 

Philharmonia Orchestra/Otto Klemperer (EMI, numera Warner classics)

Otto Klemperers Beethoven är som skulpterad i granit. Det är grandiost, ibland ganska långsamt men i högsta grad tolkat med pondus och stark musikalitet. Man kan möjligen sakna lite värme i tolkningarna men de imponerar i all sin kraft, inte minst hans version av Pastoral-symfonin är särskilt känd och det med rätta.

 

Cleveland Orchestra/George Szell (Sony)

En stark kandidat, där musiken sveper fram som en virvelvind – kaxiga tolkningar som inte ber om ursäkt för sin framfusighet. En av de bästa versionerna av den fjärde symfonin dessutom hittar vi här också.

 

Royal Philharmonic Orchestra/René Leibowitz (Chesky)

En outsider måhända och kanske för många en rätt okänd cykel. Detta är Beethoven på ett sätt som är fjärran från dagens tolkningar som gör anspråk på historiskt klanglig autenticitet och det må vara hur som helst med den saken. René Leibowitz ger oss i alla fall personliga och övertygande tolkningar, där jag särskilt vill framhålla versionen av femte symfonin som jämbördig med den klassiska från Carlos Kleiber (Deutsche Grammophon), men även framförandet av den nionde symfonin är en toppkandidat.  

 

Staatskapelle Berlin/Daniel Barenboim (Warner)

Daniel Barenboims version slog knock-out på mig när den utkom ungefär samtidigt som marknaden präglades av många nya inspelningar med originalinstrument. Det här var dock raka motsatsen, där vi hör vi ekon från svunna tider som t.ex. Furtwängler, Karajan, Böhm m.fl… Det är oerhört storslagna tolkningar och faktiskt en version jag skulle kunna leva med som enda val om jag var tvungen. Lyssna t ex på den majestätiska tolkningen av Pastoral-symfonin. Det finns breda penseldrag i Barenboims Beethoven som tilltalar mig mycket.

 

Berliner Philharmonier/Simon Rattle (Berliner Philharmoniker media)

Simon Rattles andra kompletta Beethovencykel är hans bästa. Den första med Wien har stora förtjänster men är samtidigt lite vilsen och det är som om Rattle inte har satt ned foten om hur han vill gestalta verken. Han är klart influerad av den nya tidens strömningar av historiskt informerade tolkningar samtidigt som han sneglar på den äldre traditionen. På den senare cykeln har han tydliggjort sin vision mer övertygande och som modern inspelad Beethoven är den kanske den bästa av alla. Berlinfilharmonikerna klingar inte längre som under Karajan utan det är en slankare klang, spänstigare och mycket mer transparent. Energin finns och kraften finns också där – sammantaget väldigt gediget och trevligt att återkomma till.

 

Chicago Symphony Orchestra/Sir Georg Solti (Decca)

Georg Solti spelade in samtliga symfonier två gånger i Chicago på Decca under tidigt 1970-tal och sent 1980-tal. Jag föredrar den första, där får vi den vitale, nästan aggressive Solti på pulten. Chicago visar prov på sin makalösa virtuositet och Soltis grepp om verkens helhet imponerar. Troligen inte i allas smak, men definitivt i min.

 

Wiener Philharmoniker/Andris Nelsons (Deutsche Grammophon)

En alldeles ny inspelning och kanske är det för tidigt att ta in den på min lista,  men den är väldigt bra i alla fall. Tiden får avgöra om den håller en ställning i toppen, men jag tror det finns förutsättningar för det. Wienfilharmonikerna är på ett strålande humör under Andris Nelsons ledning med en genomgående hög kvalitet på musicerandet och glöden finns även där, vilket är bland det viktigaste i denna musik. 

 

Chamber Orchestra of Europe/Nikolaus Harnoncourt (Warner)

På 1990-talet kom denna kritikerrosade inspelning som vände upp och ner på begreppen hur symfonierna kunde klinga. Nikolaus Harnoncourt, specialisten på tidig musik, använde sig inte av en orkester med originalinstrument denna gång utan en modern ensemble (förutom att han använde naturtrumpeter i vissa fall).  Harnoncourts speciella stil att frasera och hantera dynamiken var ny när den kom och cykeln är fortfarande gångbar, även om jag inte är lika tagen av den idag som när det begav sig. Harnoncourts serie berikar fortfarande ändå och har sin givna plats i skivhyllan. Tveklöst fick denna cykel en nystart för ett större nytänkande kring Beethoveninterpretationer.

 

NDR-Sinfonie Orchester Hamburg/Günter Wand (RCA)

Günter Wand tillhör det gedigna gardet. Det är rejält, det är musikaliskt,  men ändå inte det minsta tråkigt eller förutsägbart. Hans egen orkester är så väl drillad under denne maestro som ledde den under så många år. Som komplett cykel finns ingen eller få skönhetsfläckar. 

 

Avslutningsvis, detta är som sagt min lista och många kommer säkert att ifrågasätta vissa av mina val. Ingen Wilhelm Furtwängler finns med t ex, men jag tycker att hans tolkningar är för ojämna och ljudet för otillräckligt i många fall. Arturo Toscanini är inte heller aktuell på min lista, därför att hans stolpiga musicerande inte fungerar på mig och särskilt inte i Beethoven.

En del kommer anmärka att det inte finns någon version med originalinstrument med. Tyvärr är ingen tillräckligt bra för att komma med på min lista, även om det finns höjdpunkter hos t ex John Eliot Gardiner, Christopher Hogwood och Franz Brüggen, men inte i tillräckligt hög omfattning för att komma på en topplista. Sedan finns givetvis individuella inspelningar av symfonierna som är fantastiska, t ex Carlos Kleibers inspelning på Deutsche Grammophon av symfonierna nr 5 och 7 som är en omistlig klassiker.

Hur som helst, Beethoven kan man inte få för mycket av! 

Björn Sundkvist