Götterdämmerung i Bayreuth ⓒ Bayreuther Festspiele/Enrico Nawrath

2022-09-11 

Bayreuths nya Ring – succession och jamsession

Bayreuther Festspiele 2022

Festspielhaus, Bayreuth, 25–30 augusti 2022

Richard Wagner: Der Ring des Nibelungen

Sceniska frågetecken. En musikalisk tolkning med transportsträckor. Vokala insatser av yppersta klass. Och ett finger. Bayreuths nya Ring bjuder på både ”ups and downs”.

Direkt efter slutackorden i Ragnarök – årets final – dånar massiva burop i salongen, varvat med applåder och bravo för de medverkande. Mannen strax intill mig skriker ut ett hånfullt ha…ha…ha; en annan hojtar högljutt; t.o.m. en salongsvakt buar, diskret. Alltnog, även Chéreaus banbrytande ”Jahrhundertring” från 1976 bemöttes med liknande protester, de första åren.

Det kunde ha stannat där om inte ”vår egen” Brünnhilde Iréne Theorin (som tidigare under kvällen laddat scenen med Christa Mayers demoniska Waltraute med stor intensitet) pekar ut några missnöjda individer ute i publiken och sedan sträcker upp sitt långfinger. Reaktionerna låter inte vänta på sig – nu blir buropen närmast öronbedövande. Men nog bör väl en (1) kvinna ha sympatierna framför en hop Wagner-huliganer…?!

Uppsättningen skulle ursprungligen haft premiär 2020, men fick då och i fjol ställas in p.g.a. coronapandemin.

Rhenguldet: En plaskdamm med dagispersonal (rhendöttrar) driver med en vilsekommen figur i helskägg och skinnjacka (Alberich) som lägger beslag på ringen – ett barn (!) som stått och pumpat på sin vattenkulspruta vid sidan av jämnåriga kamrater. En VD (Wotan) oroar sig för sitt företag (Valhall) och runt den mondäna sittgruppen samlas hans dysfunktionella familj. Även Wotans ex (Erda) tittar in då och då med Louis Vuittons Keepall-väska och en låda med en upplyst pyramid som regelbundet dyker upp i handlingen. Är det möjligen gudens allseende öga i Mimers brunn?. Och i Valkyrian tar Sieglinde fram lådan ur sitt gömställe under sängen. En begravningsceremoni för ungdomens gudinna Freja följs av valkyrieritten med Wotans självupptagna och allt annat än upproriska valkyrior på ett skönhetsinstitut med mycket ansiktsmasker och bling-bling. En risk med uppdaterade uppsättningar är att de snabbt kan kännas daterade. Ta den extatiska kärleksduetten mellan Siegfried och Brünnhilde, här en antiklimax och en selfie. Weisst du wie was wird? (Vet du hur det blir?) undrar nornorna när de är på väg att knyta ihop sina ödestrådar. Den unge (33 år) österrikiske operaregissören Valentin Schwarz har löst knuten med diskrepans mellan scen och musik.

Att hämta inspiration från HBO:s Succession (började sändas 2018) är inte automatiskt en succé. Och dessvärre drunknar uppsättningen i detaljer. Alternativt dunkel, som den förtätade scenen hemma hos Hunding där det är mörkt – propparna har gått – men egentligen är så avgörande att blickar och undermeningar når ut över rampen.

På bekostnad av hästen har regissören lagt till en stum betjänt tillika Brünnhildes allt-i-allo Grane (!) – ”Who the fuck is Grane?” står det på Gunthers t-shirt – och dessutom Den unge Hagen, som först dyker upp som sällskap åt dödssjuke Fafner för att sedan dra vidare mot nya dåd tillsammans med Siegfried.

Det är alltså en fri omtolkning, en fabel, en ”Ring” om en Ring som stundtals är en slags improvisation över handlingen där de musikaliska ledmotiven snarare blir inre tankar hos gestalterna – i sig en spännande tanke! I varje fall är det en reaktion mot överdrivet pedanteri kring ledmotiven. Förvisso sa Wagner i en Cosima-notering apropå Hans von Wolzogens förteckning över Ringens ledmotiv: ”Kanske tror människor att detta nonsens har tillkommit på mitt initiativ”. Men motsägelsernas man skrev i ett brev till vännen August Röckel (25 januari 1854) efter att ha avslutat Rhenguldet: ”Det har blivit en perfekt enhet: det finns knappt en takt i orkesterstämman som inte är utvecklad ur tidigare motiv”.

För den musikaliska ledningen står Cornelius Meister, Generalmusikdirektor i Stuttgart, som övertog uppdraget när Pietari Inkinen insjuknade i covid-19. Med endast 10 dagar repetitionstid är det avundsvärt att Bayreuth-debutanten hittat en bra balans mellan orkester och scen i det akustiskt svårbemästrade festspelshuset. Men utan att för den skull ha genomgående snabba tempi blir mycket rena transportsträckor, här saknas en personlig tolkning – ett centralt tema som t ex kärleksmotivet i Valkyrians slutscen hörs rent av utslätat.

I centrum står tvillingbröderna (!) Wotan och Alberich, motsatsparet ljust och svart som redan i moderlivet omslingrats med de navesträngar som under Rhenguldets förspel filmprojicerats på ridån. Som Wotan/Vandraren (Valkyrian respektive Siegfried) är Tomasz Konieczny en besvikelse. Visserligen har han imponerande och uppenbarligen outtröttliga röstresurser, men det är på bekostnad av nyanserade tonfall och dessutom har stämman ett stråk av oskön knarrighet. Inledande Rhenguldet görs av den lettiske basbarytonen Egils Silins – acceptabelt, utan att för den skull glänsa. Storartad som Alberich med märgfull basbaryton är Ólafur Sigurdarson, även en mycket uppskattad Rigoletto på GöteborgsOperan.

Klaus Florian Vogt (Siegmund) har tydlig diktion och timbre som en Bach-evangelist. Att höra honom på en inspelning och live är två helt olika saker – i själva verket är rösten kraftig och bär utan svårighet över full orkester ut i salongen. Av jung-Siegfried gör Andreas Schager mer än brukligt, och lite till, både sångligt och inte minst sceniskt med sin intensivt fysiska aktivitet. Det är öppna spjäll och bära eller brista; mot slutet av första akten sviktar dock höjdtonerna. Men som helhet: en imponerande prestation och bra samspel med Arnold Bezuyens Mime. Som Siegfried i Götterdämmerungs röstmördarparti är rutinerade Stephen Gould en mycket stabil Heldentenor i en skickligt disponerad tolkning.

För starka vokala insatser svarar vidare Okka von der Damerau (Erda och första nornan) med vacker mezzoklang. Georg Zeppenfeld (Hunding) har en basröst som är förunderligt fri över alla register. Och inte minst Lise Davidsen gör Sieglinde med en gränslös, fulländad och i grunden mörkt färgad sopran. Nästa steg på Wagner-trappan blir sannolikt Isolde och Brünnhilde, men om hon är klok som Nina Stemme skyndar Davidsen (som började sin karriär som Bach-mezzo) säkert långsamt. Daniela Köhlers Bayreuth-debut som Brünnhilde i Siegfried ger mersmak med bland annat skimrande höjdtoner medan Iréne Theorin (Valkyrian och Götterdämmering) än en gång visar prov på sin musikaliska och vokala flexibilitet. Dessvärre är varken rhendöttrar eller valkyrior tillräckligt samsjungna.

Direkt efter Ring-premiären ifrågasattes festspelschefen Katharina Wagners ledarskap i tysk media. Dessutom mot bakgrund av att Christian Thielemann, som allmänt åtnjuter hög prestige, slutat som musikchef under inte helt klara omständigheter. Annars blev Thielemann i somras indragen i en intern incident där han i samband med Lohengrin påstods ha klagat på två kvinnliga kontrabasister. Bayerns federalt ansvariga för kultur Claudia Roth (Die Grünen) har i vilket fall reagerat över festspelens allmänna tillstånd och sagt att de behöver reformeras. Mot bakgrund av husets machokultur, som Katharina Wagner enligt egen utsago själv utsatts för, har hon nyligen initierat ett arbete med #MeToo. Hennes kontrakt gäller till 2025.

Apropå succession: Schwarz Ring vill visa att makten korrumperar och dödar. Dåtidens ”klimataktivist” Wagner skulle säkert ha uppskattat att dagens aktivister i en aktion riktad mot den ”politiska och finansiella eliten” vid festspelsöppningen klättrat upp i några träd i parken för att demonstrera för nödvändiga skuldlättnader för länder från södra halvklotet.

I denna Ring märks emellertid ingenting av någon klimatkris. Desto mer av ett allmänt övermått av idéer. Kill your darlings, Valentin!

Torbjörn Eriksson

PS. Denna nyuppsättning har avverkat inte mindre än fem Wotan: Den ursprungligt planerade Günther Groissböck klev av redan förra året och i juni i år tvingades John Lundgren ställa in sin medverkan för att i Rhenguldet ersättas av Egils Silins medan Tomasz Konieczny tog hand om de två följande delarna. Vid premiären av Valkyrian skadades emellertid Konieczny i samband med att en fåtölj brast. Även om han på ett heroiskt sätt fullföljde akten och publiken tog för givet att incidenten var en del av föreställningen så kunde han inte fortsätta sjunga i tredje akten. Då inhoppade Michael Kupfer-Radecky (uppsättningens Gunther) och räddade kvällen. Men redan till Siegfried var ordningen återställd med Konieczny som Vandraren.