Simon Rattle © Oliver Helbig

Bachs Johannespassionen som ett allkonstverk

Philharmonie, Berlin, 16 mars 2019

Johann Sebastian Bach: Johannespassionen

Berliner Philharmoniker
Dirigent: Sir Simon Rattle
Regi: Peter Sellars


I den andra delen av detta mästerliga verk konstaterar tenorsolisten att ”efter att vår syndaflods skurar har tagit slut/visar sig den vackraste regnbåge som ett tecken på Guds nåd”. Denna kollektiva möjlighet till individuell utveckling är ett centralt tema även i den version som nyligen satts upp i Berlin av teater- och operaregissören Peter Sellars med Sir Simon Rattle som dirigent. För första gången sedan han lämnade chefsdirigentskapet för Berlinfilharmonikerna har Rattle nu återvänt till ”sin” tidigare orkester, och till sitt samarbete med Sellars. Tillsammans gestaltade de Johannespassionen på samma scen redan 2014, efter att fyra år tidigare ha satt upp Bachs Matteuspassion, även den gången med Berlinfilharmonikerna.

Johannespassionen består av två delar, med den ursprungliga liturgiska avsikten att flankera en predikan i mitten. Bach började tjänstgöra i Leipzig 1723 och uruppförandet ägde rum där på långfredagen året därpå. Efter deras tidigare succéuppsättning av verket 2014 tar sig Rattle och Sellars nu an Johannespassionen på nytt, med en liknande men något modifierad gestaltning, bestående av i stort sett samma solister, samma kör (Berlins radiokör) och samma orkester.

Sellars uttalade ambition är att visuellt synliggöra musiken. Iscensättningen är spartansk – de två kvinnliga solisterna utgör det enda färgklicksundantaget i den annars svartklädda ensemblen – passande nog i sorgens färg – och den enda rekvisitan är en svart ögonbindel som tas på och av Jesus efter hans fängslande. Dramat ageras med gester och ansiktsuttryck. I fokus för inramningen finns, liksom 2014, en centralt placerad lågt hängande starkt lysande lampa som skulle kunna läsas som en symbolisk förbindelse mellan fadern och sonen.

Den spartanska inramningen återspeglas även i den stundtals närmast kammarmusikaliska intimiteten. I inledningen (och återkommande genom verket) står så många av musikerna som kan upp och spelar, med två av dem på motsatt sida av scenen, samtidigt som Rattle rör sig från dirigentpulpeten och dirigerar från olika platser på scenen. Rörligheten påverkar den akustiska upplevelsen och skapar en viss spänning och osäkerhet som väl speglar textens dramatiska förlopp.

Sceniska framförandet av Johannespassionen © Stepahn Rabold

Verkets sceniska gestaltning framhäver även aspekter av ett antikt drama då kören aktiveras, understryker och kommenterar handlingen. Kören (blandad) inleder verket liggande på rygg, med bedjande handrörelser, och vänder sig ömsom till åhörarna, ömsom till aktörerna på scen. Handlingen drivs framåt av den löpande kommentaren och ofta deskriptiva texten i recitativet som framförs av evangelisten, här gestaltad av den utmärkte brittiske tenoren Mark Padmore. Padmore och hans solistkollegor, bland annat den svenska sopranen Camilla Tilling, deltog alla i Berlin för fem år sedan, med två undantag: Andrew Staples ersätter här Topi Lehtipuu som tenorsolist, och av sjukdomsskäl ersätter barytonen Georg Nigl (med den äran) kollegan Christian Gerharer.

Den visuella gestaltningstonen slås an direkt, med tydligt ångestladdade ansiktsuttryck i kören och uppmaningen ”visa oss” (i koralen Herr, unser Herrscher). Jesus (baritonen Roderick Williams) och de två kvinnliga solisterna är dessutom genomgående barfota på scenen. Tidigt etableras en fysisk dimension när altsolisten (Magdalena Kožená, tillika gift med Sir Simon Rattle) närmar sig Jesus i ett närmast sensuellt omfamnande med knäfallande kyssar. Även sopransolisten Tilling sjunger på knä invid Jesus, lärjungen Petrus ligger på scenen och gråter efter att ha förrått Jesus, vilket avslutar verkets första del.

Innan andra delen tar vid efter paus sitter Pilatus (Georg Nigl) ensam på scenen, på en stol, vilket understryker och delvis föregriper de personliga kval han kommer att genomgå inom kort. Under hans utfrågning av Jesus betonar prefekten frågan ”Vad är sanning?”. Det intima tilltalet tas därefter till nya nivåer då Jesus ligger på scenen, Pilatus knäböjer vid honom och sjunger direkt i hans öra – vädjar till honom – och den stora salen är alldeles knäpptyst, man skulle nästan bokstavligen kunna höra en knappnål falla.

Evangelisten är genomgående central även visuellt – Padmore är stundtals aktiv även när han inte sjunger genom att gestikulera, peka och på så vis inkludera publiken. Sellars synliggörande målsättning är tydlig här. I recitativet betonas att Pilatus’ inskrift på Jesu kors var på de tre språken hebreiska, grekiska och latin; detta textfokus fortsätter i Pilatus lakoniska konstaterande: ”Vad jag har skrivit har jag skrivit”. Korsfästelsen åtföljs av den välkända koralen In meines Herzens Grunde (vars melodi även figurerar i den svenska psalmboken). Jesus sista insats, med en luta som enda ackompanjerande instrument, är nästan smärtsamt intim: ”Jag är törstig”; ”Det är fullbordat”.

På samma plats där Jesus (Williams) nyss låg sjunger Pilatus (Nigl) sitt bassolo Mein teurer Heiland, lass dich fragen, på rygg, och uttrycker samtidigt tydligt visuellt sin smärta och sin ånger. Med ett liknande engagerande uttryck framför sopranen (Tilling) arian Zerfließe, mein Herze, in Fluten der Zähren, med gråten i halsen och med en kombination av såväl ett känsligt vibrato som långa, klara toner. Med övertygelse citerar evangelisten en av skrifterna: ”Ni kommer att bli varse vem ni har stuckit [med era spjut]”. I de två sista koralerna, Ruht wohl, ihr heiligen Gebeine och Ach Herr, lass dein lieb Engelein, övergår gråten och sorgen efter Jesu död till lovprisande.

Det finns egentligen väldigt lite att anmärka på överlag i denna mäktiga, storslagna, men samtidigt intima och personliga iscensättning av Johannespassionen. Orkesterensemblen är klanderfri (basstämman är för övrigt förstärkt – dubblerad – med fagott och kontrafagott, vilket ger en god effekt och en fyllig klangbotten). Kören är som väntat alldeles utmärkt, och solisterna är genomgående mycket högkvalitativa. Endast en av dem (Nigl) förefaller ursprungligen vara tyskspråkig, och såväl uttryck som uttal är imponerande – möjligen tenderar Padmore, i övrigt briljant, att överbetona de två sista stavelserna i den återkommande imperfektformen ”antwortete” (svarade).

Iscensättningen skapar en skör balans, men det går vägen: uttrycken är ständigt kontrollerade, starkt mänskliga men samtidigt inte överdrivna. Rattle och Sellars har i den meningen här skapat ett modernt ”allkonstverk” som framhäver den emfas som Bach själv förefaller ha lagt på Kristus överhöghet i egenskap av ”judarnas konung”. För att parafrasera programhäftet har de här tveklöst slagit huvudet på spiken.

Peter Sellars har tidigare betonat sin ambition att framhäva ritualiserandet i framförandet och den ömhet som kommer till uttryck i slutet av verket då gråtandet är över, då tårarna har börjat ta slut och sorgen efter Jesu död bearbetas i en personlig process som betonar att se framåt, att gå vidare. Slutet indikerar på så vis en början. Enligt denna läsning är döden i sig – genom Jesu lidande, död och uppståndelse – snarare början på något nytt än en slutpunkt. Finalen blir på så vis en uppmaning till lyssnaren, åhöraren att skönja möjligheter till personlig omvandling. Och visst är det väl en regnbåge som anas där vid horisonten, bortom molnen?

Frederick Whitling

Bach: Johannespassionen
Philharmonie, Berlin, 16 mars 2019
Regi: Peter Sellars
Berliner Philharmoniker
Dirigent: Simon Rattle
Rundfunkchor Berlin 
Körinstudering: Simon Halsey
Solister: Camilla Tilling (sopran), Magdalena Kožená (mezzosopran), Mark Padmore (tenor), Andrew Staples (tenor), Georg Nigl (baryton), Roderick Williams (baryton)