Du visar för närvarande Att inte tala om kvalitet i musikhistorien öppnar upp för sällan skådad relativism
Martin Malmgren © Heikki Tuuli

Att inte tala om kvalitet i musikhistorien öppnar upp för sällan skådad relativism

  • Inläggsförfattare:
  • Inläggskategori:ARTIKLAR

Det är synnerligen problematiskt att enbart ta upp sociala, politiska, nationalistiska och ideologiska orsaker när det handlar om kanonisering utan att nämna ett ord om kvalitet, skriver pianisten och kulturskribenten Martin Malmgren.

I en serie artiklar från hösten 2019 granskade den finlandssvenska dagstidningen Hufvudstadsbladet könsbalansen beträffande upphovsmän till repertoaren bland Helsingforsregionens orkestrar.

Del 1 (3.9) presenterade säsongen 2019–2020 i siffror med kommentarer av intendenterna.
Del 2 (4.9) presenterade RSO:s och HSO:s chefsdirigenters syn.
Del 3 (10.9) fokuserade på två unga manliga dirigenter knutna till Tapiola Sinfonietta.
Del 4 (15.9) presenterade Kvinnlig Anhopning av Svenska Tonsättare (Kvast).
Del 5 (17.9) fokuserade på jämställdhetsarbetet vid Konserthuset Stockholm och Kungliga filharmonikerna.

Artikelserien gav upphov till en intensiv kulturdebatt, med inlägg av musikvetaren Susanna Välimäki, professorerna Veijo Murtomäki och Timo Virtanen, radioorkesterns chefdirigent Hannu Lintu samt musikvetaren Pirkko Moisala

Nedan följer en essä skriven av Martin Malmgren och ursprungligen publicerad i Hufvudstadsbladet, som ett inlägg i den pågående kulturdebatten.


Med en artikelserie som fokuserar på könsbalansen på orkestrarnas program i huvudstadsregionen har Hufvudstadsbladet satt i gång en livlig debatt om representation, musikhistoriens kanonisering och jämställdhet. För att fördjupa diskussionen krävs dock nyanseringar och alternativa frågeställningar. Som stor vurmare av musik som hamnat i skymundan har jag sedan länge intresserat mig för kvinnliga tonsättare och ser det som värdefullt att frågan tas upp. Men bör orkestrarna genomdriva en förändring genom statistikräkning och påtryckningar från politiker och lobbyister? Så har skett i Sverige – finns det måhända andra vägar att gå?

Med all kunskap vi i dag besitter om musikhistoriens gång så vet vi att många begåvade kvinnor inte fick chansen att utveckla sina musikaliska förmågor till fullo. Betänk vad Fanny Mendelssohns far skriver i ett brev till sin talangfulla 14-åriga dotter: att föräldrarna enbart ämnade hjälpa den yngre brodern Felix på hans musikaliska bana, medan musiken för Fanny bara skulle vara ett smycke (som Ellinor Skagegård konstaterar, Leopard 2019. Boken har tidigare recenserats i CAPRICCIO). Och kom ihåg hur Robert Schumann beklagade sig över att hustrun Clara, vars enda orkesterverk är en ungdomlig pianokonsert som han hjälpte till att orkestrera, ofta hade musikaliska idéer som hon på grund av sin livssituation sällan hade tid att utveckla.

”Sällsynta var de kvinnor som vågade sig till orkestermusikens värld under 1800-talet”, skriver Nancy B. Reich i antologin Women & Music (red. Karin Pendle, IUP 2001) och ger en rad förklaringar: konstformen ansågs vara maskulin, kvinnor hade sällan möjlighet att utbilda sig och hade sällan tillgång till orkestrar som kunde framföra musiken. Det råder inget tvivel om att musikaliska underbarn som Fanny Mendelssohn och Clara Schumann hade lämnat helt andra spår för eftervärlden om de uppmuntrats att komponera i samma utsträckning som sina manliga motsvarigheter. Men hur vi bör förhålla oss till denna historiska orättvisa, som ju inte kan åtgärdas i efterhand, är inte alldeles självklart.

Att syna musikhistorien från en mängd perspektiv och ständigt ifrågasätta den är å ena sidan något varje tänkande musiker bör ägna sig åt. Å andra sidan är det synnerligen problematiskt att Veijo Murtomäki och Timo Virtanen i sin beskrivning av kanoniseringens orsaker enbart tar upp de sociala, politiska, nationalistiska och ideologiska orsakerna utan att nämna ett ord om kvalitet. Tycke och smak skiljer sig naturligtvis åt, men tror någon att Johann Sebastian Bach spelas mer än hans söner och många andra barocktonsättare av ideologiska och nationalistiska orsaker? Förklaras Chopins popularitet i dag över andra samtida Parisvirtuoser som Kalkbrenner av geografiska och historiska skäl? Det går att resonera på många vis kring varför viss musik stått sig så väl genom århundradena, men att ignorera det musikhistoriska avtryck vissa tonsättare gjort och att fullkomligt undvika kvalitetsbegreppet öppnar upp för ett sällan skådat relativiserande av dåtiden.

Om orkestrarna ska värna om en tradition som sträcker sig flera hundra år bakåt i tiden, ägnar vi oss inte då åt historierevisionism om vi försöker åstadkomma ett 50/50-förhållande mellan manliga och kvinnliga tonsättare i och med att något sådant förhållande aldrig existerat? Är det önskvärt att beskåda dåtiden enbart med vår tids värderingar och ideal? Dessa frågeställningar utvecklas av exempelvis samhällsdebattören och författaren Johan Lundberg, där han menar att dagens svenska museipolitik försöker göra museet till ”… en arena för att nå andra mål – för att nå en fullständig jämställdhet, till exempel. Och därmed så kommer man när man går på ett museum inte att konfronteras med det annorlunda utan med föreställningar som är typiska för nutiden.”

Hufvudstadsbladet riktar också strålkastarljuset på Sverige i två artiklar. Bakom uppgiften att nära 40 procent av tonsättarna på Stockholms konserthus förra säsongen var kvinnor döljer sig detaljer i det finstilta: I statistiken har man inte beaktat enbart orkesterkonserter utan samtliga konserter, och det är i första hand de mindre kammarkonserterna som hjälper upp siffrorna. Enskilda tonsättare har också räknats endast en gång även om deras verk spelats flera gånger. Tittar man på innevarande säsong och räknar verk ser könsfördelningen helt annorlunda ut: av orkesterkonserternas 78 verk är bara 11 stycken (14 procent) av kvinnor – siffran är hästlängder ifrån de nära 40 procent som påtalades. Konserthuset är uppenbarligen ett föredöme för många, men har också sett till att räkna på det sätt som gynnar deras jämställdhetsimage bäst.

Av intervjun med föreningen Kvasts ordförande Astrid Hartmann framgår det att föreningen inte verkar ”enbart för sina medlemmar” utan även ”för att historiska verk av kvinnliga kompositörer ska spelas”, men i den formuleringen avslöjar Hartmann att en nämnvärd del av deras verksamhet är betydligt snävare än vad man kunde tro. Helst ska kvinnorna vara bosatta i Sverige, livs levande och medlemmar i Kvast. Att en sådan förening sedan kan utöva påtryckningar på symfoniorkestrarna med draghjälp från politiker och medial uppmärksamhet innebär att det kan vara ytterst gynnsamt att vara medlem. Intressant är att en av de mest framgångsrika kvinnliga tonsättarna i Sverige, Britta Byström, bestämt hållit sig utanför gruppen. Hon talar om behovet att hämta inspiration från de ”stora mästarna” och är inte lika positivt inställd till kvotering: ”Det räcker inte att vi nutida tonsättare jämför oss med varandra. Ska kvinnor sedan bara jämföra sig med kvinnor blir fältet ännu smalare! Vi måste försöka utmana Bach, Beethoven och de andra. Man kan inte kvotera in ny musik mer än till en liten del, vi måste försöka skriva så bra musik att den kan hävda sig vid de klassiska tonsättarnas sida” (enligt en intervju på upphovsrättsorganisationen Stims webbplats).

I böcker tryckta under Sovjetunionens glada dagar ger sig de ideologiska kännetecknen tillkänna ganska snabbt; i en fysikbok i min ägo lär vi oss att atomer och partiklar inte tillkommit av någon överjordisk varelse samt att Sovjet ligger på framkant i den teknologiska utvecklingen jämfört med de kapitalistiska länderna. Är det inte uppenbart att det är en annan form av ideologisk styrning uppifrån som gör att vissa svenska symfoniorkestrar i regel alltid nämner konsertprogrammens kvinnliga tonsättare först och framställer den ena på ett mer heroiskt vis än den andra? Önskar sig finska orkestermusiker en arbetssituation där musiker med decennier av tillfälliga och ständigt förnyade korttidskontrakt vid en viss orkester plötsligt inte får sina kontrakt förnyade för att orkestern borde bli mer ”jämställd”? Tycker orkestrarnas intendenter att det är rimligt att en kvinnlig dirigent som insjuknar på kort varsel absolut måste bli ersatt av en annan kvinnlig, för statistikens skull? Och för den som verkligen vill se fler kvinnliga dirigenter på podierna: är det rätt väg att gå att låta ett fåtal kvinnliga stjärndirigenter slussas runt mellan ett lands symfoniorkestrar, som alla bättrar på statistiken men egentligen skapar ett slags monopol för några enstaka toppnamn, utan att egentligen göra något nämnvärt för själva sakens skull? Så ser det nämligen ut i landet som ligger steget före Finland – eller kanske steget efter, beroende på synsätt.

Tråkigast av allt i jämställdhetsfrågan är hur den reducerar oss till företrädare för olika grupper baserade på kön, etnicitet och så vidare. Har vi alla, i detta enträgna fokus specifikt på jämställdhet mellan tonsättare, glömt Nadia Boulanger, som benämnts som den mest inflytelserika kompositionsläraren genom tiderna med Aaron Copland, Astor Piazzolla, Robert Levin, Daniel Barenboim, Quincy Jones och Philip Glass bland sina elever. Talande är hennes svar på frågan om hur det kändes för henne att som första kvinna dirigera Boston Symphony Orchestra år 1938: ”Jag har varit kvinna i lite drygt femtio år och har kommit över min ursprungliga förvåning. När det gäller att dirigera en orkester tror jag inte könet spelar någon stor roll.” Jag undrar vad Nadia hade tyckt om vår tids tabeller och grafer? Lika mycket som jag hoppas att få höra mera av Grażyna Bacewicz, Ethel Smyth, Elsa Barraine, Ruth Gipps och många andra så hoppas jag att deras väg till de finska konsertestraderna inte kommer att ha med deras kön att göra. Helsingfors stadsorkester missade under sitt franska år att programmera orkestermusik av Lili Boulanger, vars förtida död är en av 1900-talets största musikhistoriska förluster. D’un soir triste, det sista stycke hon skrev för egen hand på sin dödsbädd, tillhör det mest uttrycksfulla och sorgsna man kan tänka sig – kanske ett verk vi kan hoppas på att få höra i Finland i framtiden? Låt oss staka ut en väg där nyfikenhet och utforskarvilja är ledstjärnorna, snarare än politisering, kanonrelativisering och kvotering.

Martin Malmgren
Skribenten är svensk pianist bosatt i Helsingfors, utbildad vid Kungliga musikhögskolan och Sibelius-Akademin.

image_pdf