Asmik Grigorian lyfter Butterfly till nya höjder

Kungliga Operan, Stockholm, 29 november 2018
Giacomo Puccini: Madama Butterfly

Foto: Asmik Grigorian som Cio-Cio-San © Markus Gårder

Ständigt dyker Madama Butterfly upp på operahusen, såväl i Sverige som runt om i världen. Få operor har haft så många belackare, vilka har kritiserat den från att vara allt ifrån sentimental och sockersöt till rasistisk och kvinnofientlig.

Oavsett dessa synpunkter så är det svårt att värja sig för Giacomo Puccinis opera från 1904 om den japanska geishan som luras att tro att äktenskapet med den amerikanske marinofficeren är på riktigt och som dessutom får betala för konsekvenserna på ett sällsynt brutalt sätt. Dessutom är Puccinis dramaturgi närmast fulländad i den här operan, där han konsekvent använder sig av det naturalistiska dramats principer och maximalt skruvar upp spänningen till det tragiska slutet.

Kirsten Harms uppsättning på Kungliga operan hade premiär 2014 och har regelbundet visats sedan dess. Harms iscensättning utspelar sig i någon slags diffus 1950-talsmiljö med en blandning av japanska klädedräkter, dito rekvisita och västerländska möbler. Regin känns inte alltid helt logiskt genomtänkt, men samtidigt är dekoren inget som ställer sig i vägen för själva operans handling, och däri ligger kanske också framgången bakom uppsättningen.

Med all respekt för övriga sångare så är den främsta anledningen till att se den här uppsättningen den litauiska sopranen Asmik Grigorian som verkligen äger scenen. Hon gör ingen vanlig tolkning av huvudrollen utan vi får faktiskt en ny infallsvinkel på gestaltningen. Grigorians Cio-Cio-San är här inget hjälplöst offer utan stundtals en rasande arg ung kvinna. Hon fångar skickligt att operan faktiskt handlar om en ungdom på endast 15 år. Hennes Butterfly mognar också från att vara en flicka som naivt ser fram emot att gifta sig med den tjusige Pinkerton till att bli en kvinna som är beredd att gå till det yttersta i sitt handlande.

Den rosenskimrande flickdrömmen går allt mer över i en nattsvart realitet. I andra akten, när Pinkerton har lekt färdigt och smitit hem till USA, möter vi i Grigorians tolkning en tjurig tonåring som med inte så lite ironi ger nobben till en äldre friare och som tvärsäkert tror att hennes man ska komma tillbaka.

Cio-Cio-Sans verklighetsflykt leder till en förträngning av de faktiska omständigheterna för att slippa överväga de obehagliga alternativ hon står inför. Asmik Grigorian tolkar detta mästerligt och spelar ut hela sitt vokala register, såväl vacker som kraftfull i sin stämma. När allt hopp är förbi, drömmen krossad för alltid och inget återstår, så är det ändå en tuff brud som skrider till verket i det oundvikliga självmordet, mer en bitter Tosca än en oskuldsfull geisha. Med blicken riktad rakt fram mot Pinkerton och med ryggen vänd mot publiken sticker hon utan att tveka, i protest mot sin situation, kniven i bröstet efter att strax innan ha tagit ett sista farväl av sin och Pinkertons lille gosse.

Bland kvällens sångare fick vi höra den ryske tenoren Migran Agadzhanyan som Pinkerton. Han är lite osäker och stel i sitt agerande, vilket i för sig delvis kan bero på regin och den dominanta briljansen från Asmik Grigorian. Han har ändå en kraftfull ton, men övertygar inte lika mycket i de lyriska partierna.

Den medkännande Sharpless gestaltas av Ola Eliasson, som sjunger känsligt även om rösten inte riktigt bär fram hela vägen. Han varnar tidigt den omogne och arrogante Pinkerton för vilka konsekvenser hans agerande kan få och är också den som får förmedla sveket till den upprörda Butterfly.

Ben Gernon dirigerar Hovkapellet i en osentimental tolkning. Visst kan det ha sina poänger att inte smöra på för mycket i Puccini, men i en så här pass känslostark musik borde det ändå vara mer glöd och intensitet. Tolkningen tar sig dock i de två sista akterna, där bleckblåsarna verkligen får chansen att visa vad de går för.

Snart får du också läsa en intervju i CAPRICCIO med Asmik Grigorian.

Per Nylén

Giacomo Puccini: Madama Butterfly
Kungliga Operan, Stockholm, 29 november 2018
Regi: Kirsten Hams
Scenografi: Herbert Murauer
Dirigent: Ben Gernon
Kungliga Hovkapellet & Kungliga Operans kör
Cio-Cio-San: Asmik Grigorian
B. F. Pinkerton: Migran Agadzhanyan
Sharpless: Ola Eliasson
Suzuki: Katarina Leoson
Goro: Ulrik Qvale
Prins Yamadori: Anders Blom
Kate Pinkerton: Elisabeth Leyser