Ännu en Beethovencykel bland andra

Ludwig van Beethoven: Symfonier nr 1-9
 WDR Symfoniorkester, Köln
Dirigent: Marek Janowski
Pentatone PTC5186860 [5 CD]

Beethovenåret blev kanske inte som det förväntades. Inte i konserthusen, och inte heller i antalet slutförda inspelningsprojekt. Ett flertal projekt har fått flyttas framåt och kan säkert förvänta oss att vi får ta del av under 2021. En fråga är ju hur många Beethovencykler vi behöver, men den frågan låter jag bli i denna recension.

Vi har just fått kompletta symfonicykler med Martin Haselböck och Orkester Wiener-Akademie, och även en på Harmonia Mundi där Berhard Forck, Francois-Xavier Roth, Pablo Heras-Casado och Gottfried von der Goltz samlat ihop en gemensam cykel med olika tidstrogna orkestrar.

Sedan har vi den första kompletta cykeln på gång med en kvinna som dirigent, den med den estniska Kristiina Poska och Flanderns Symfoniorkester samt en med Manfred Honeck som nu klarat av fyra av symfonierna i Pittsburgh, men med minst sagt blandad framgång.  Mest omtalad är nog ändå Teodor Currentzis och MusicaAeternas pågående projekt på Sony. Där är nu både femman och sjuan utgiven. Både Honeck och Currentzis följer vi på CAPRICCIO och då båda verkligen sticker ut i mängden rekommenderar jag Er att söka efter våra recensioner här på sajten.

Men nu har jag den 80-åriga stjärndirigenten Marek Janowskis Beethovencykel framför mig. Femman och sexan kom ut separat för ett år sedan och övriga gavs ut samlat i en box i slutet av Beethovenåret 2020. Men den sticker verkligen inte ut. Tyvärr, måste jag då tillägga.

När man bestämmer sig för att föreviga sin version av dessa symfonier så kliver man in i ett getingbo av kollegor, och man bör ha något eget att komma med. Så gör Currentzis i högsta grad, så gör även Honeck, Andris Nelsons och Simon Rattle och även om de inte tar ut svängarna i tempi eller med extrema betoningar så har de en tydlig linje i vad de vill med verken. Två andra exempel på seniora dirigenter är Mariss Jansons och Herbert Blomstedt som båda nyligen släppt sina versioner av symfonierna på relativt små skivbolag. Varken Blomstedt eller Jansons är populistiskt spektakulära, utan båda är bara genuint musikaliska och blir kanske spektakulära av just det skälet.

Men Janowski lyckas inte platsa i något av ovanstående. Han har ändå ett riktigt fint verktyg, i sin Kölnbaserade orkester, men även där kommer han i direkt jämförelse med hur Jukka-Pekka Saraste gjorde sin Beethovencykel 2018 med samma ensemble. Saraste lyckades skapa en tyngd, en trygghet och en närhet som fick orkestern att blomstra än mer. Bra exempel på skillnaderna mellan Janowski och Saraste är början på scherzot i femman, starten på den sjunde symfonin och framförallt i inledningen på åttan. Den yngre Saraste visar märkligt nog på en större mognad i Beethovens musik.

Det finns inga dåliga tolkningar i Janowskis cykel, och där finns allt ett par riktigt bra. Jag uppskattar exempelvis de tidiga, framförallt tvåan. Janowskis Pastoralsymfoni ser jag nog som en av de bästa jag hört på många år och jag blir bra charmad av hans intensitet i finalen i åttan. Men när jag hör Eroican eller Ödessymfonin saknar jag det där kraftfulla som man får hos exempelvis Currentzis, Honeck eller kanske Saraste.

Sedan bör man avsluta en cykel med en fin nionde symfoni. Janowskis tolkning faller också här lite kort. Det är inte dåligt, inte oengagerat, bara en viss brist på riktig kraft och tyngd. Prova Andris Nelsons fina nia i Wien på DG. Direkt från starten i första satsen så känns skillnaden markant.

Så tyvärr, Marek Janowski, som levererat så mycket fin Bruckner, Wagner och Richard Strauss har inte lika mycket att tillföra bland det stora utbudet av Beethoventolkningar som jag hoppats. Janowski är inte i helt rätt värld här.

Anders Wikström