Annorlunda Turandot utan Alfanos slut

Det Kongelige Teater, Köpenhamn, 3 februari 2019
Giacomo Puccini: Turandot

Foto © Miklos Szabo

När Arturo Toscanini uruppförde Turandot 1926 la han ner taktpinnen efter Liùs död, vände sig mot publiken och sa: ”Här slutar operan, här lade mästaren ner pennan”. Puccinieleven Franco Alfano färdigställde operan efter de utkast Puccini lämnat efter sig vid sin död och numera hör det till ovanligheten att man framför operan utan hans slut.

I Köpenhamn har emellertid Det Kongelige inför sin nyuppsättning av Turandot bett den schweiziske regissören Lorenzo Fioroni att avsluta operan just med Liùs död. Det handlar naturligtvis inte om någon pietet mot tonsättaren. Då hade man gjort en annan typ av uppsättning. Förmodligen har man tyckt att sagans lyckliga, och därmed ologiska slut, varit besvärande för den typ av uppsättning man velat göra. Det är förvisso föga troligt att en man skulle kunna älska en kvinna som huggit huvudena av sina tidigare friare och dessutom plågat livet av någon man håller kär. Men Turandot är en saga och sagor lever på en egen psykologisk planet.

I någon slags realistisk anda, med inslag av tecknad film som skapar en glidning mellan fantasi och verklighet, har Fioroni och hans scenograf Paul Zoller emellertid utformat operan om den kinesiska prinsessan som förvandlas från monster till älskande kvinna. Bak i släktträdet ligger en historia om övergrepp – som sig bör, så visst mått av arbetsstoff för Freud finns det också här.

Scenen visar ett kallt, brutaliserat samhälle som för tankarna till någon östasiatisk despoti. En speldosa (Puccini fick en sån av en italiensk diplomat) spelar inledningsvis en av operans många pentatoniska melodier och ett barn gungar i en kallt stålgrå lekpark där till och med gräset har skepnad av vassa knivblad.

Folkmassan är en uppklädd partymobb som medlidsamt eller blodtörstigt bevittnar det senaste offret för dagen. Det Kongelige Operakor med förstärkning av Det Danske Pige- respektive Drengekor, gör strålande insatser liksom Det Kongelige Kapel under dirigenten Alexander Vedernikov som varken räds det rika Puccinipartiturets tjocka penseldrag eller mer skira klangmåleri.

Turandot är i Fioronis tappning ingen långnaglad excellens i någon kinesisk hovkreation, utan en vardagskvinna, visserligen med makt, men också med neurotisk beröringsskräck för män som hon döljer bakom en babyfierad ansiktsmask. Den tyska dramatiska sopranen Katrin Kapplusch gör ett mycket sammansatt porträtt av Turandot och befinner sig på scenen långt mer än vad de vokala insatserna kräver. Hennes röst är kompakt, men stadig och rik på nyanser.

Peter Arnoldsson, i den vokalt rätt anspråkslösa rollen som hennes far kejsar Altoum, sliter som kontorist på ett trist partikontor för att få dottern bortgift – och ger tummen upp när Calaf lyckas besvara Turandots gåtor.

Ping, Pang och Pong är Turandots lustigkurrar till ministrar, tillika en slags commedia dell’arte figurer, spralligt gestaltade av Palle Knudsen, Gert Henning-Jensen och Jens Christian Tvilum, men också grymma clowner som efter en barnteaterföreställning inte drar sig för att ta sina unga åhörare av daga. En onödig grymhet som kunde ha besparats då överdrivet våld, liksom irrelevant sex eller påträngande politiska ställningstaganden blockerar en musikupplevelse med onödig adrenalinutsöndring och därför mer hör hemma på ställen avsedda för att skapa opinion, väcka indignation eller chockera i största allmänhet.

Sine Bundgaard griper med sin vackra sopran tag som slavinnan Liù och sjunger hennes partier med stor inlevelse och omsorg. Sten Byriel ger den tillfångatagne och lätt alkoholiserade tartarkungen Timur karaktär.

Strålande, med fria och glansfulla höjder, är även den sydkoreanske tenoren Sung Kyu Park som sceniskt kvick och evigt optimistisk Calaf. Han stirrar döden i vitögat lika lätt som han slår på Pekings väldiga gonggong för att höra de gåtor han besvarar lätt som en plätt. Kanske att Nessun dorma! blir lite för showig. Men det verkar också som om publiken vill ha det så. Men inte Turandot, som nervöst mäter avståndet i soffan bredvid, medan ljusen från den eviga staden lyser långt därnere.

Hur det slutar? Jo, Turandot skjuter sig för pannan efter Liùs död, liksom en av clownerna. En livs levande vit enhörning (naturligtvis med den vitala biten applicerad) går in på scenen och Calaf lämnar tillställningen. Förmodligen för att söka sin lycka någon annanstans. Visst saknar jag förvisso ändå den avslutande kärleksduetten.

Henry Larsson

Giacomo Puccini: Turandot (Nyproduktion)
Det Kongelige Teater, Köpenhamn, 3 februari 2019 (Premiär 19 januari 2019)
Regi: Lorenzo Fioroni
Scenografi: Paul Zoller
Kostym: Sabine Blickenstorfer
Dirigent: Alexander Vedernikov
Det Kongelige Kapel, Det Kongelige Operakor, Det Danske Pigekor & Det Danske Drengekor
Turandot: Katrin Kapplusch
Prins Calaf: Sung Kyu Park
Liù: Sine Bundgaard
Altoum: Peter Arnoldsson
Timur: Sten Byriel
Ping: Palle Knudsen
Pang: Gert Henning-Jensen
Pong: Jens Christian Tvilum
En mandarin: Johan Reuter