Rachel Harnisch (Jenufa) och Evelyn Herlitzius (Kostelnička) © Bettina Stöß

2020-01-29 

Andrea Chénier och Jenůfa på Deutsche Oper Berlin

Deutsche Oper, Berlin, 11 januari 2020
Umberto Giordano: Andrea Chénier

Deutsche Oper, Berlin, 12 januari 2020
Leoš Janáček: Jenůfa

 

På Deutsche Oper Berlin spelas fortfarande många operor i relativt gamla uppsättningar. Det behöver förstås inte vara negativt då en del av dem, särskilt Götz Friedrichs uppsättningar från 1980- och 90-talen, kan vara sevärda och givande än idag.

När det gäller John Dews inscenering av Giordanos Andrea Chénier från 1994 så kan man nog tänka sig att det vore hög tid för en nyuppsättning. Operan, som är knuten till tiden för franska revolutionen kan förstås vara svår att sätta i ett annat sammanhang, men nog kan man göra den med en personlig och modern touch i stil med till exempel Philipp Stölzls uppsättning av operan på Bayerische Staatsoper i München 2016. Dew lägger i sin uppsättning fokus på klasskillnaden mellan aristokrater och det revolutionära tredje ståndet.

Scenografin, signerad Peter Sykora, är ytterst monoton och skiftar inte alls under handlingsutloppet. En uppbyggd platta på en ställning mitt på scenen blir spelutrymmet för aristokraterna, medan revolutionärerna gör uppror “underifrån”. Det är i och för sig inget problem, det är bara det att det utan variation inte fungerar riktigt som scenografi hela operan igenom. Det hela blir statiskt med undantag för en större lutning på plattan och annan ljussättning i de två sista akterna. Ännu tamare blir det på slutet när Maddalena och Chénier ställer sig upp och en “giljotin”-liknande gardin hissas ner innan den stora ridån faller. Det känns som att operans budskap går förlorat.

Men den musikaliska nivån gör ändå att kvällen är värd besöket, särskilt då Anja Harteros som gör en passionerat livsbejakande Maddalena, inte minst i tredje aktens berömda aria La mamma morta som helt klart är kvällens absoluta höjdpunkt. På sin sida har hon en stabil älskare i den tysk-brasilianske tenoren Martin Muehle som gör en gedigen insats i titelrollen. Hans Chénier saknar visserligen glansen i mellanläget men höjden hade en stor portion elegans. Orkestern gör en fin insats under säker ledning av den italienska dirigenten Roberto Rizzi Brignoli som mejslar ut partiturets detaljer utan att göra avkall på den veristiska hettan.

Dagen därpå bjuder huset på Janáčeks Jenůfa i den för stockholmspubliken bekante regissören Christof Loys uppsättning från 2012. Loy är ju ett tungt namn bland operaregissörer och personligen har jag aldrig sett någon uppsättning av honom som inte varit övertygande. Hans Jenůfa lämnar dock ett par frågetecken, även om helheten är bra.

Loy flyttar handlingen till modern tid och placerar hela dramat i ett stort vitt rum, som bortsett från ett litet bord och en stol är helt tomt. Den bakre väggen dras in och ut och bakom den ser vi i första akten en veteäng i första akten som senare täcks av snö (i enlighet med årstiderna i operan). Handlingen med den strulige fästmannen Števa och det utomäktenskapliga barnet är i stort sett oförändrad, men det är tydligt att Kostelnička står i centrum för uppsättningen.

Som vanligt behandlar Loy karaktärerna med stor omsorg och dramat blir i det trånga, vita rummet väldigt laddat. Men det är främst när det kommer till andra akten som det känns att uppsättningen tappar i laddning och misslyckas med att förmedla stundens brutalitet. Det är som om inget särskilt hänt när Kostelnička går ut och dränker styvdotterns nyfödda barn.

Tyvärr får husets chefsdirigent Donald Runnicles denna kväll inte grepp om orkestern. De dramatiska passagerna överröstar rätt ofta sångarna och de vackra kammarmusikaliska partierna hafsas för det mesta förbi utan större eftertanke. Man kan förvänta sig mer av en chefsdirigent i ett av Tysklands största operahus.

Sångligt håller föreställningen däremot mycket hög klass. Robert Watson och Ladislav Elgr gör utmärkta insatser som Laca respektive Števa. Båda herrarna besitter också en “slavisk” timbre, även men om det finns en tydlig kontrast dem emellan.

I titelrollen gör den schweiziska sopranen Rachel Harnisch en känslofylld Jenůfa. Hon har en vackert klingande sopran och förkroppsligar den tragiskt lidande kvinnofiguren på ett suveränt sätt. Kvällens största utropstecken är dock den fenomenala Evelyn Herlitzius som gör en Kostelnička som får håret att resa sig. Herlizius är inte känd för att ha någon “vacker” röst, men i väldigt specifika roller, som denna, kan hon vara oöverträffad, och det visar hon inte minst i andra aktens brutala utbrott där höjdtonerna sitter som ett smäck.

Yehya Alazem

Umberto Giordano: Andrea Chénier
Deutsche Oper, Berlin, 11 januari 2020

Regi: John Dew
Scenografi: Peter Sykora
Kostym: José Manuel Vázquez
Dirigent: Roberto Rizzi Brignoli
Chor & Orchester der Deutschen Oper Berlin
Andrea Chénier: Martin Muehle
Maddalena: Anja Harteros
Carlo Gérard: Roman Burdenko 

Leoš Janáček: Jenůfa
Deutsche Oper, Berlin, 11 januari 2020

Regi: Christof Loy
Scenografi: Dirk Becker
Kostym: Judith Weihrauch
Dirigent: Donald Runnicles
Chor & Orchester der Deutschen Oper Berlin
Jenůfa: Rachel Harnisch
Kostelnička: Evelyn Herlitzius
Števa: Ladislac Elgr
Laca: Robert Watson
Den gamla Buryja: Renate Behle

image_pdf