Den Ny Opera, Esbjerg, 25 augusti 2019
Richard Wagner: Das Rheingold
Det har startat flera uppsättningar av Richard Wagners Nibelungens ring i Norden. Förra året hade Odense sin kompletta Ringcykel. I Göteborg ger man en opera per spelår, i höst blir det Valkyrian och lagom till 2021, då staden Göteborg även firar sitt 400-årsjubileum, ska cykeln vara komplett. På Finska Nationaloperan i Helsingfors har man ett ganska högt tempo och ger en del per termin. Man har redan avverkat Rhenguldet och räknar med att vara i hamn 2021 då det är klart för en komplett Ring.
Den Ny Opera i danska Esbjerg har planerat att ge en opera vartannat år och startade med Valkyrian i aug 2017. I år ger man Rhenguldet, 2021 Siegfried, 2023 Ragnarök för att 2024 vara klar med att framföra sin kompletta Ring.
För att närma sig den orkesterklang som är unik för Bayreuth har det inför årets Rhenguld byggts upp ett träskrank ovanför orkesterdiket för att först låta ljudet rulla ut över scenen och sen ut till publiken. Jag vet inte hur akustiken är i denna lokal under andra normala betingelser, men med denna lilla ombyggnad så fungerar akustiken alldeles utmärkt. Klangen blir rundare och ändå behålls den volym som önskas. Balansen mellan dike och sångare är välavvägd och sångarna överröstas inte. Överlag är rollistan välbemannad med nordiska sångare, de flesta från Danmark. Barytonen Jens Søndergaard ger dock inte Wotan den pondus och kraft en världshärskare med ambitioner bör inneha, fast han är ju en ganska ung Wotan så det finns nog en tanke med det. Han fungerar bra i helheten. Jag saknar ändå James Johnson som Esbjerg hade som Wotan i Valkyrian 2017. Han hade scennärvaro, kraft och en maffigt sliten röst. Den norska mezzon Randi Stene som Fricka ger ett varmt porträtt av en hustru som kämpar och anar oråd, men finner sig i sin situation på grund av kärleken till maken Wotan. En fin och gripande tolkning.
Dekor och scenbild är överlag antydda med enkla attribut och ger tacksamt plats för egen fantasi och tolkning. Det är också en av operachefen Lars Ole Mathiasens programförklaring till att göra Ringen – den är en allomfattande, mångtydig metafor för världens sammansättning i såväl forntid, nutid som framtid. Det ultimata konstverket ger svar på allt, men bara så att det är du själv som slutligen tyder svaren och dem finner du inom dig själv.
Floden Rhen gestaltas av en trappa och belysning där en gyllene stensamling glittrar i mitten. Glittrar och gäckar gör också de tre skönsjungande rhendöttrarna Hanna Husáhr, Trine Bastrup Møller och Johanne Højlund. En härlig trio med kraftiga och följsamma röster. (Enligt programboken så är Bastrup-Møller redo för att, i en snar framtid kliva in i alla de tre Brünnhilderollerna). I rollen som Erda återkom Højlund och presenterade en vackert klingande uppmaning till Wotan. När Alberich erövrat guldet försvinner han och guldet ner genom scengolvet. Jesper Buhl är som Alberich en säker scenräv och satsar mer på karaktär än vackra toner något som fungerar mycket bra i en sådan roll. Lite av samma koncept blir det för Fasolt och Fafner när de bullrar in på platåskor och ser mer stolpigt klumpiga än hotfulla ut. I dessa roller hör vi två välrutinerade mullrande bassångare; Morten Staugaard (Fasolt)och Jesper Brun-Jensen (Fafner). Lars Møller mullrade på som Donner och då är rollistan nästan klar. Kvar är Magnus Vigilius i rollen som Froh, övertygande och med en klart vacker och effektiv tenor gör han sitt bästa av rollen, som han enligt programboken även ska göra senare i Bayreuth. Elsebeth Dreisig får ut max av sin roll som Freja. Återstår då kvällens nav och stjärna, Niklas Björling-Rygert i en av sina paradroller: Loge. Smidig och insmickrande samtidigt som han skickligt styr sin omgivning för sin egen överlevnad.
I den andra scenen är vi hos Wotan. En gunga i ett äppelträd och en modell av Valhall är placerade på vad som liknar en innegård. Sen bär det ner till Nifelheim och gruvan. En träställning utgör såväl fond som stegar. Gömd i dunkel förtrollar sig Alberich och en liten plastgroda skuttar fram. Efter denna scen med smidesmusiken tonas det ut och det blir paus. I sista scenen är vi tillbaka på innergården och slutligen ser vi Loge och två barn, en pojke och en flicka springer över scenen – syskonparet Siegmund och Sieglinde i den kommande Valkyrian.
Esbjergs Ring väl värd en omväg. Sångarna är valda med omsorg och presterar en fin ensemblekänsla som räcker ända ner till orkestern som spelar på max under ledning av Mathiasen. Han är både dirigent och operachef, och helt följdriktigt fick han 2018 utmärkelsen ’Årets eldsjäl’. Hans ambition har varit att anlita sångare som har utvecklingspotential. Tanken är att låta kommande stjärnor få pröva sina vingar i wagnerroller. När det gäller orkestern, Sønderjyllands Symfoniorkester, är den mjuka, varma klang som rullar ut över publiken väl balanserad. Det är förvisso ingen världsorkester, men den förmedlar och levererar med en stark övertygelse. Hela projektet är iscensatt av regissören Kasper Wilton i samarbete med scenografen Mari ì Dali och ljusdesignern Michael Breiner.
Lite av galenskap är det med en så stor produktion i en förhållandevis liten organisation, men det tar man tacksamt emot.
Evabritt Selén
Richard Wagner: Das Rheingold
Den Ny Opera, Esbjerg, 25 augusti 2019
Regi: Kasper Wilton
Scenografi & kostym: Marie ì Dali
Ljusdesign: Michael Breiner
Dirigent: Lars Ole Mathiasen
Sönderjyllands symfoniorkester
Wotan: Jens Søndergaard
Loge: Niklas Björling Rygert
Alberich: Jesper Buhl
Fasolt: Morten Staugaard
Fafner: Jesper Brun-Jensen
Fricka: Randi Stene
Freja: Elsebeth Dreisig
Froh: Magnus Vigilius
Donner: Lars Møller
Woglinde: Hanna Husáhr
Wellgunde: Trine Bastrup Møller
Flosshilde/Erda: Johanne Højlund
Mime: Jakob Naeslund Madsen
