Riccardo Muti – The Complete Warner Symphonic Recordings
Warner 0190295008345 (91 CD)
De största dirigenterna har alla fått en eller flera stora samlingsboxar utgivna. Det är ett sätt att ta vara på allt material och ge ut det lite innan den streamade musiken tar över musikbranschen helt och hållet.
Men just en box med Riccardo Mutis tidiga inspelningar från 70- och 80-talen har vi saknat och verkligen väntat på. Vi har fått några mindre samlingsboxar av Mutis inspelningar på andra bolag och även hans operainspelningar, men i denna nya Warnerbox finns vad jag menar det absolut finaste Muti gjort under sin karriär.
Jag kan inte finna att boxen finns på streamingtjänsterna, t.ex. Spotify och Idagio; möjligtvis då som enskilda inspelningar, men inte som en sammanhållen samling. Så denna gång kan det vara värt att investera i en fysisk box.
Riccardo Muti föddes i Neapel 1941, men växte upp i Apulien i Italien, och denna box är en 80-årshyllning till den store maestrons ära. Den innehåller alla hans inspelningar på skivmärket med (New) Philharmonia Orchestra och Philadelphia Orchestra, men inte operainspelningarna från den tiden. I boxen finns några inspelningar med andra orkestrar, då främst Berliner- och Wiener Philharmoniker.
Mutis karriär tog under denna tid fart och även om han i högsta grad är aktiv än idag så är det glesare mellan de riktigt bra inspelningarna. Man kan faktiskt ana i denna box att redan i början på 80-talet så tappade han lite av den fanatiska glöden han hade under sina första år. I boxen finns flera dubbla inspelningar av verk av Beethoven, Tjajkovskij och Verdi och utan undantag är alltid den tidigare den bästa av dem.
Utgåvan innehåller 91 skivor och börjar med en Cherubinimässa, inspelad 1973 och avslutas med ytterligare en mässa av samme kompositör, inspelad 2006. Dessutom finns en CD till som bonus med en dokumentär om Mutis speciella relation med Philharmonia Orchestra.
I boxen finns att antal inspelningar som får sägas vara bland de finaste som givits ut av respektive verk, s.k. referensinspelningar. Jag vågar gå så långt som att 30 (!) av skivorna verkligen är toppinspelningar som knappast gjorts bättre förr eller efter. Dessutom tillkommer lika många som inte står långt efter.
Man kan dela upp boxen i olika delar. En med 18 CD med italienska tonsättare, mest Verdi och Cherubini, men också Rossini, Vivaldi och Respighi. 10 CD med Tjajkovskiljs symfonier (varav nr. 4, 5 och 6 i dubbla versioner), 8 CD med Beethovens symfonier (nr. 6 och nr. 7 dubbelt), 5 CD med Schuberts symfonier (med Wiener filharmoniker), 5 CD med Mendelssohns och Schumanns symfonier samt 4 CD med Nyårskonserter från Wien. Dessutom finns det ryssar som Skrjabin, Stravinskij, Prokofjev, Sjostakovitj, Rimskij-Korsakov och Mussorgskij som upptar 11 CD; vi har två Bruckner-CD samt tre stycken med Mozart (inklusive ett härligt Requiem från Berlin).
Något av det finaste Riccardo Muti gjorde under dessa år är nog ett antal unika skivor med enstaka verk. Där finns Ravel, Berlioz, Debussy, Dvorak, Franck, Liszt, Carl Orff – Carmina Burana – och faktiskt en av de absolut bästa inspelningarna som gjorts av Mahlers första symfoni.
I boxen ingår även ett antal solokonserter med idel stjärnsolister: Svjatoslav Richter i Beethoven och Mozart, Alexis Weissenberg i Brahms, Maurice André i blandad trumpetrepertoar, Gidon Kremer i Schumann och Sibelius, Kyung-Wha Chung i Dvorák och en tidig Anne-Sophie Mutter i Mozart.
De är förvånande men de flesta av dessa håller lite lägre klass än vad jag kunde förvänta mig. Av alla dessa solister håller jag Rachmaninov – och Tjajkovskijinspelningarna med pianisten Andrei Gavrilov som finast. Det bjuds på explosioner vid flygeln.
Var har vi då de verkliga topparna i boxen? Först nämner jag Skrjabin och Cherubini, där konkurrensen är minst och vi vet hur mycket Riccardo Muti personligen vurmade för dessa tonsättare. Bättre inspelningar av Skrjabins symfonier och Cherubinis mässor går icke att hitta.
Med Phildelphiaorkestern håller jag nog skivorna med musik av Franck, Respighis Romtrilogi samt Stravinskijs Våroffer högst. I USA slog Muti främst igenom med Mussorgskijs Tavlor på en utställning och med en härlig Eldfågeln på samma skiva. Där visade Muti att han var en värdig arvtagare i att förvalta och förädla ”The Philadelphia Sound” och är därför redan klassiska inspelningar.
Med Philharmonia Orchestra kan jag inte passera hans Tjajkovskijsymfonier inklusive hans starka Manfred. Schumannsymfonierna är också fantastiska, där han gjuter liv i dessa partitur som knappt någon annan. Hans första inspelning av Verdis Requiem tillhör också det bästa som spelats in, trots att han gjort ytterligare tre inspelningar av verket.
Det som är lite mer ointressant i boxen har snarare med musiken att göra. Jag inspireras inte av Strauss och nyårskonserterna (även om de håller hög klass i själva utförandet), ej heller Händels Water Music eller Vivaldis Fyra årstider. Detta är musik som görs så mycket bättre med tidstrogna instrument.
Jag ska också nämna den symfonicykel av Beethoven som ingår i boxen. Den är mycket bättre än sitt rykte. Problemet med den var nog att Muti hade lyft förväntningarna så rejält så när den kom ut i mitten av 80-talet, så infriades de inte fullt ut. Han hade också redan levererat riktigt bra inspelningar av den sjätte och den sjunde symfonin och de nya visade inte samma ungdomliga fräschör. Det blev det första tecknet på att Mutis stjärna hade nått zenit. Men likväl är hans Beethovencykel en ytterst välspelad och intressant bekantskap, som bör upplevas.
Om man recenserar 91 CD så finns där ju ofta bra och dåligt, med denna box rör sig mest mellan bra och bäst och det vore nästan oförskämt att inte ge denna full pott. Det är den bästa samlingsbox i sitt slag, och då har jag säkert lyssnat på 100 olika.
Men vill ni känna er trygga i min fullpottsbedömning, så får ni här sju bra exempel som ni lätt kan leta upp på Spotify eller någon annanstans för provlyssning:
Slutminuterna av första satsen ur Tjajkovskijs Manfred. Det räcker för att ni ska köpa boxen, men när ni ändå lyssnar kan ni dessutom gå in i vilken symfoni som helst för att få smakprov hur bra det är. Ingen (absolut ingen) lyckas få till intensiteten i finalen på den tredje symfonin som Muti. Lyssna, jämför och njut. Attacken i starten på samme tonsättares stråkserenad går inte av för hackor heller och den bör höras.
Vill ni sedan höra hur Muti håller ihop kör och orkester så prova Dies Irae-satsen i Verdis Requiem (ta då den rätta inspelningen från London – det är stor skillnad på dem) eller varför inte O Fortuna ur Orffs Carmina Burana.
Mutis Våroffer är också en bra startpunkt för att förstå storheten i hans musicerande, men till sist återkommer jag nog ändå till den överraskande Mahlerettan. Detta kanske just för att man aldrig förknippar Muti med Mahler. Det är också förmodligen den enda Mahler han gjort på skiva, men han får trots det in rätt känsla i varje sats, i varje takt, och man är som lyssnare helt slutkörd efter det plötsliga slutackordet i finalen.
Det som är gemensamt gällande ovanstående sju lyssningstips är att Muti fortfarande är ung och han är mer eller mindre manisk i sin kontroll av sina orkestrar. Musikerna sitter på helspänn längst fram på stolskanten, och det når hela vägen ut till lyssnaren där hemma.
Jag vill egentligen inte leta upp nåt negativt med denna förnämliga utgåva, men att kalla denna box för The Complete Warner Symphonic Recordings är lite övermaga. Muti har aldrig haft skivavtal med Warner. Inspelningarna är gjorda under His Masters Voice respektive EMI:s tid. Warner har visserligen remastrat tre av skivorna till denna utgåva, men det hade varit smakligare att låta något litet EMI-emblem synas, eller varför inte en bild på Nipper nånstans.
Det är kanske inget att bry sig om.
Så nu är det bara att köpa och njuta – 91 CD räcker hela 2022.
Anders Wikström
