Verdis Otello på Bayerische Staatsoper © Wilfried Hösl

1900-tals-Otello med indisponerad hjälte

Bayerische Staatsoper, München, 15 juli 2019
Giuseppe Verdi: Otello

 

Jonas Kaufmann är utan tvekan en av det senaste årtiondets främsta operasångare, och kanske den främsta bland tenorer. Ändå har det under de senaste åren inte varit ett säkert kort att satsa på Kaufmann-föreställningar då han har ställt in gång efter annan. Tyvärr var så även fallet under operafestspelen på Bayerische Staatsoper nu i juli. Han sjöng visserligen på fredagen dessförinnan, men sent på söndagskvällen meddelade Münchenoperan att Kaufmann måste ställa in på grund av en infektion och med kort varsel ersättas av den tyskserbiske tenoren Zoran Todorovich.

I sin uppsättning av Otello, som hade premiär i november 2018, flyttar den tyska regissören Amélie Niermeyer fram handlingen till 1900-talet. Otello och Desdemona är ett rikt par som lider av ett dysfunktionellt äktenskap, främst på grund av Otellos bristande självförtroende, och stora mindervärdeskomplex gentemot Desdemona. Jago, som till skillnad från det välekiperade paret Otello och Desdemona glider runt i pyjamasbyxor, linne-t-shirt och sneakers, lider å andra sidan av socialt mindervärdeskomplex och sätter sin plan i verket för att ödelägga det redan infekterade äktenskapet.

I stället för en “triumfförklaring” från det venetianska lejonet efter stormen kliver Otello in i den oroligt väntande Desdemonas sovrum, beklagar sig över det dåliga äktenskapet och sätter sig förtvivlad på sängkanten. Niermeyer fokuserar hela dramat på trion Otello-Desdemona-Jago och glömmer nästan bort allt annat. Regiidén är egentligen enkel, men ändå skickligt utformad och intensiv. Christian Schmidts scenografi är också okomplicerad; det hela utspelar sig i två rum föreställande Otellos och Desdemonas respektive sovrum, det ena med svarta och det andra med vita väggar. Rummen är identiskt möblerade med endast en säng och en fåtölj, och det enda som skiljer dem åt är en virtuell vägg. Rummens åtskillnad visar också hur Otello och Desdemona lever i var sin egen värld.

Uppsättningens svaga punkt är däremot de övriga karaktärerna och kören, som Niermeyer inte riktigt vet vad hon ska göra med. I den inledande stormscenen  “döljer” hon dem tillsammans med kören i mörkret under Desdemonas rum, och i andra scener där någon annan än de tre huvudrollerna närvarar faller regin platt. Om man dessutom ser uppsättningen ur ett “Shakespeare-Verdi-Boito”-perspektiv så saknas också dramats mörka kärna; rasismen som kanske är Jagos främsta drivkraft.

Ändå ger uppsättningen intressanta synvinklar, inte minst när det gäller den genomtänkta personregin och de laddade scenerna mellan huvudkaraktärerna. Det finns uppsättningar där man undrar vad som överhuvudtaget försiggår och tappar intresset under spelets gång, men här blir det faktiskt aldrig ointressant eller tråkigt utan spänningen kvarstår ända fram till slutet när Otello tar sitt liv och ensam dör i sin säng.

Vad husets chefdirigent Kirill Petrenko lyckas utvinna av precision, transparens och detaljrikedom ur Verdis partitur utan att göra avkall på dramatiken är kort sagt otroligt. I varje musikalisk fras ger han utrymme för instrumenten att blomma ut utan att tappa helheten eller överrösta sångarna. Även kören gör en lysande insats, alltifrån den bombastiska stormen i inledningsscenen.

Rollen som Otello är nästan som ett röstfack för sig och kräver inte bara extraordinär vokal styrka och teknik, utan också stor skicklighet vad det gäller det sceniska uttrycket. Uppsättningen känns redan från början som skräddarsydd för Kaufmann, därför är det i och för sig förståeligt att inhopparen Zoran Todorovich inte riktigt har full koll på det sceniska skeendet.

Men vad beträffar det vokala så är tyvärr Todorovichs insats inget annat än en katastrof. Redan från första tonen hör man att rösten sedan länge har passerat sitt bäst-före-datum. Det finns knappt någon kraft i stämman och mycket lite av konstnärlighet, det mesta känns som livlösa ljud. Dessutom bör en Otello ha en stadig röst upp till tvåstrukna H, men Todorovich har svårt att mäkta med så fort han kommer över ettstrukna H, därtill levererar han ett oräkneligt antal falskt sjungna toner. Det är underligt att ett av de absolut bästa operahusen i världen inte är bättre förberett på ett inhopp i en såpass viktig och svårsjungen roll.

När Jonas Kaufmann sjöng rollen i december var han i form och gjorde han en bra insats. Han förkroppsligade Niermeyers idé om rollen på ett ypperligt sätt. Även om den riktiga vokala genomslagskraften fortfarande saknades så klarade han ändå av alla rollens svårigheter. Han sjöng passionerat och uttrycksfullt (vilket kompenserade för bristen på klangskönhet) och kom framförallt till rätta i de mer känsliga passagerna som kärleksduetten med Desdemona och slutscenen. Med detta facit i hand kunde besvikelsen över sommarens föreställning inte bli större.

Som Jago imponerar däremot kanadensaren Gerald Finley stort och levererar en stark tolkning av rollen. Han kanske inte har den stora dramatiska rösten, men besitter ändå  en smidig och flexibel baryton med stadig kärna. Hans Jago är hal som en ål, manipulativ och besatt av de demoniska krafter som till slut lyckas rasera Otellos och Desdemonas relation.

Den tyska sopranen Anja Harteros är den som är mest ideal i sin roll. Hon har tidigare gjort många succér på Münchenoperan, men Desdemonas roll tar hon faktiskt till en helt ny nivå. Hon gestaltar inte bara den rena, oskuldsfulla ängeln, utan också en stark kvinna med självmedvetenhet och stolthet. Vokalt når Harteros perfektion. Med sin varma sopran sjunger hon passionerat och elegant. Hennes legaton är enastående, som om hon sjöng hela rollen i en enda ton. Fjärde aktens videvisa och bön innan Otello mördar henne är magnifik.

Yehya Alazem

Giuseppe Verdi: Otello (Nyproduktion)
Bayerische Staatsoper, München, 15 juli 2019 (Premiär 23 november 2018)
Regi: Amélie Niermeyer
Scenografi: Christian Schmidt
Kostym: Annelies Vanlaere
Dirigent: Kirill Petrenko
Bayerisches Staatsorchester & Chor und Kinderchor der Bayerischen Staatsoper
Otello: Zoran Todorovich
Desdemona: Anja Harteros
Jago: Gerald Finley